Det första jag mötte på gatan i morse i Strasbourg var en frusen spya, som en duva försökte hitta något ätbart i. Jag var påklädd för en halvtimmes promenad. Nu skulle jag verkligen GÅ. Redan igår morse hade jag samma plan, men blev övertalad att hänga med i en taxi. Det var en man från Bodö, som redan beställt bil och bedyrade att det var för kallt för att gå. Han var helrakad på huvudet och hade ingen mössa, så jag förstår att han måste åka taxi. Så igår kom jag fram till Parlamentsbyggnaderna svettig i långkalsonger och dubbelvantar. Så idag skall jag gå!
Men redan igår eftermiddag började jag oroa mig för hur det skulle bli att passera platsen där uteliggaren brukar sova. Tänk om han inte klarat natten? Idag ska han få pengar till något varmt att dricka. Jag förirrar mig in i välgörenhetens trassliga känslosnår. För vems skull ska jag skänka en slant? För hans eller för min egen? För att få känna mig lite extra givmild en snål dag som denna.Kanske det inte ska vara en slant utan en sedel? 10 euro=100 spänn? Nej, 5 euro får räcka. Vadå räcka? För vem? Mig eller honom?
Jag har den beredd i fickan, eurosedeln, då jag passerar hans utomhussängkammare, med täcken och kuddar i lager. 5 euro – för vems skull, gnager det i mig. Jag passerar.
Han är inte där. Han har nog sovit inne i natt. Så skönt! Skönt för honom. Och skönt för mig så att jag slapp se honom så kall och 5 euro-sedeln ligger fortfarande och gnager i min ficka. Min snåla djävel!
Lämna ett svar