I lekparken
Det var tjugo grader varmt och spöregn. Således fuktigt och vått. Hon sov hopkrupen i sin vagn omsluten av en stor röd filt. I hissen vaknade hon försiktigt. I hallen fick jag lyfta fram hennes sömntunga tvåochetthalvtårskropp och hon satt länge till bredden drucken av sömn, i mitt knä och bara fanns. Hennes trygga värme spred sig ut i alla mina porer och hela mitt blodomlopp.
En timme senare utforskade vi balkongen. Blöt av regn stod hon på bordet och förundrades över att regnet inte nådde henne, där under det utskjutande taket. Regn där, men inte här. Vi tittade på paraplyer, fåglar, gatlampor och 60-bussen. Vi skojade om våra namn och hennes skratt kluckade som en ping-pongboll i nerförstrappa. Hon är full av kraft och nyfikenhet, pepprad med humor.
Det är väl sådant som kallas kärlek?
Lämna ett svar