Barn

Tvåhundrafemtiotusen barn i Sverige lever i barnfattigdom. Någon sa: fattig i Sverige, det är ändå inget mot många andra, fattigare barn i många av världens fattiga länder …  Jag gillar inte det. Barn som bor och lever i Sverige måste jämföras med det liv som deras jämnåriga kamrater lever. Det är sorgligt att så många barn lever i så kallad barnfattigdom. I Göteborg till exempel är det nästan vart femte barn, som ständigt får uppleva att inte ha råd. Inte ha råd med nya skor, inte ha råd att delta i aktiviteter, inte ha råd att gå på bio, inte ha råd att åka på semester så som ”alla andra har”. Och detta i en tid när barn tidigt får lära sig att det gäller att ta sig fram i samhället. Det gäller att ha gott självförtroende och ett stort mått av kreativitet, då klarar man sig bra i livet! Någon sa att det är ett mått på tillståndet i ett land att titta på hur vi tar hand om barnen och de gamla. I Sverige har de barn som har det svårast fått det ännu svårare de senaste åren.

Rädda barnen har listat åtgärder som de kräver att kommunerna vidtar. De vill se en kommunal handlingsplan för minskad barnfattigdom i hela kommunen, att kommunen ska ha ett barnperpektiv när de fastställer försörjningsstöd, säkerställa att det finns kostnadsfria fritidsaktiviteter för barn, satsa på förebyggande åtgärder för att inga barn ska behöva vräkas från sitt hem och göra en barnkonsekvensanalys inför varje beslut som fattas.

Inte så ohemult mycket begärt av Rädda Barnen för barnens skull, så egentligen är det väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång!

Barn behöver leka

Vägen framåt

”Passion och medkänsla”, svarar Jan Eliasson på frågan vilka egenskaper som är viktiga hos en diplomat. Jan Eliasson är göteborgaren som erbjudits ett toppjobb i FN. Passion och medkänsla är egenskaper som han  uppskattar inte bara hos diplomater utan hos alla människor. Han fortsätter: ”Utan passion händer ingenting i livet, utan medkänsla händer fel saker.”

Jag håller med och jag tycker det gäller hela livet, men inte minst i politiken. För mig är det viktigt att det finns både hjärta, hjärna och intuition i politiken. Om inte, blir samhället lite kallare, lite känslolösare och tar ett steg mot omänsklighet. Jag ser tendenser åt det hållet i vårt land och det gör mig bedrövad. Det svenska välfärdshandslaget – det som säger att vi hjälper varandra i livets olika skeden – det handslaget har blivit svagare de senaste åren. Den ”svenska modellen” byggdes av socialdemokrater. Nu har den luckrats upp i kanterna efter åren med moderat styre. Skillnaden kom smygande först. Nu märks det mer och mer.

Jan Eliasson (s) verkar vara en man som har tillgång till sitt hjärta, sin hjärna och sin intuition. Då blir det passion och det blir medkänsla – det behöver FN och världen!

Hörde en sak, som inte verkar klok. Hörde att under november och december månad 2011 använde Sveriges gymnasieskolor cirka 8 miljoner kronor till reklam. Vad då för reklam? Ja, det måste vara reklam för den egna skolan, så att eleverna söker dit, så att den får vara kvar. Och det är nog viktigt för vaje skola eftersom det verkar finnas alldels för många gymnasieskolor, så då gäller det att göra reklam så att eleverna förstår att just den här skolan är bäst!

Men 8 miljoner i reklam, är det vettigt? undrar jag.
Ja, svarar Olivia.
Nu måste jag förklara vem Olivia är. Hon gör mig nästan alltid sällskap. När jag funderar hit och dit på det svenska samhället,  pratar jag ofta med Olivia. Hon ställer frågor och följdfrågor och för min inre dialog framåt, när jag tycker att allt har blivit så konstigt. Så nu tar jag det igen:

Åtta miljoner för reklam under två månader, är det vettigt?
Ja, svarar Oliva, det är klart att det är vettigt. För nu har ju alla unga den stora förmånen att välja fritt. Frihet är ju det bästa som finns.
Men, invänder jag, kunde man inte använt 8 miljoner på ett bättre sätt i skolan?
Du ska då alltid krångla till det, svarar Olivia och springer iväg med sitt hår fritt fladdrande i vinden.

Rufsi, Tufsi och Tott

Aldrig någonsin kan jag slänga dem. Just nu ligger de i en låda under min säng och jag har tummat på dem sedan jag var barn. De kommer finnas i min ägo tills jag dör, sedan hoppas jag någon  tar hand om dem som förstår deras värde. De jag pratar om är Maj Lindmans böcker om Rufsi, Tufsi och Tott.

Att jag älskade dem som barn är inte så svårt att förstå, tycker jag. Men att jag fick mina egna barn på -70 och -80-talet att flockas i soffan när vi skulle läsa Rufsi, Tufsi och Tott är svårare att förstå. Jag tror att jag någonstans lyckades fånga deras förtjusning i att allt var så gammaldags, förutsägbart, ospännande men samtidigt så gulligt och vardagsroligt.

Bilderna var egentligen dåliga – men så himla fina, och texten slog ett eko från förr. Hör här:

… barnen blev bjudna på ett härligt kalas av Ann-Maris mamma, med både hallonsaft och en härlig gräddtårta. Rufsi och Tufsi och Tott åt av hjärtans lust …

Spilld saft

Så var det den lilla hunden med det gula örat som sprang bort. Han var så smutsig när han kom så att de måste bada honom. ”Tills sist klev Tott upp på en stol och duschade honom med mammas vattenkanna. Hon tyckte själv att det var en väldigt fin idé, men det tyckte inte mamma, så Tott fick allt lägga sig ner och torka korkmattan efteråt.”

Nu ska den lilla hunden bli ren

Den här meningen älskade jag mest av alla: ”Men han måste ju ha något att äta också, så Tott gick ut i köket och värmde mjölk. Under det att mjölken stod på spisen bröt hon sönder några skorpor i en bunke, och så slog hon den varma mjölken över dem.”

De bäddade ner honom i lådan med den ljusblå filten

Tack Maj Lindman, Rufsi, Tufsi och Tott glömmer jag aldrig.

Efter en fråga från en läsare har jag nu lagt till en sista bortglömd mening i inlägget ”Bussincident”. HUR ONT MAN ÄN HAR, ÄR DET ALDRIG OK ATT SÄGA SVARTSKALLE.

Jag blir upprörd över att de kränker varandra. Jag fylls av bilaterala sympatier.
Hon är kort, bred, gammal och arg. Han kör bussen och tycker att
säkerhetsreglerna är viktiga. Hon har just klivit på bussen och hon vill stå
för hon har en ryggskada och kan inte sitta.

”Gå och sätt dig”, säger han.
”Nej”,säger hon.
”Du får inte stå här.”
”Det får jag visst, det har läkarna sagt, jag kan inte sitta, jag SKA stå och jag
håller i mig”, fräser hon.

Han gör sig omaket att resa sig upp och kliva ur chaufförkuren. Nu föser han den
arga tanten genom mittgången i bussen förbi alla höga säten som hon säkert
omöjligen kan kliva upp och sätta sig på. Hon skriker och han ryter.

”JAG SKA STÅ!”
”NEJ,DU FÅR INTE STÅ, DU KOMMER RAMLA OM JAG BROMSAR …”
”JAG RAMLAR INTE, ÖPPNA DÖRREN OCH SLÄPP UT MIG, JAG VILL AV, JAG VILL STÅ, ÖPPNA …”

Han går tillbaka till sin förarplats, ryter och muttrar och öppnar dörren.
”SVARTSKALLE”, fräser tanten, när hon lämnar bussen. Ett ögonblick står bussluften stilla. Sen åker vi vidare. Ingen hör att mitt hjärta slår dubbelvolter. Bilaterla sympativolter. MEN HUR ONT MAN ÄN HAR, ÄR DET ALDRIG OK ATT SÄGA SVARTSKALLE.

kasta inte bort det som är gammalt, så fort det vissnar
jag köper tulpaner i våren som minner mig om
att allting spirar
den kraftfullaste, starkaste tiden
går obegripligt fort
plötsligt och oväntat, fast jag visste det på förhand
börjar de vissna
de är så vackra
förskjut inte allt som börjar vissna

Böcker

Hur ska det gå för boken? Den där boken som består av en massa sidor i papper och hårda eller mjuka pärmar, boken som ligger skönt i handen, ser spännande ut och jagar in tankarna i fantasins alla vindlingar och irrgångar? Hur ska det gå för den? Och hur ska det gå för oss, om det går åt helvete för den?

Förr bestod biblioteken av oändliga rader av bokhyllor. Böcker, böcker … Lika mycket som ett bibliotek idag är en samling pappersböcker, är det en mötesplats, ett informationscentum, en utställningslokal eller ett mediarum. Eller kanske ett slags fysiskt rum som inte behövs när jag ändå sitter hemma och beställer min e-bok?

Varje förlag i Sverige – och de är många – säger att de får flera tusen manus från förväntandsfulla skribenter. Även om de flesta får ett nej och blir besvikna, trycks ett antal böcker varje år. Men de flesta säljer i blygsam omfattning och går på rea nästa säsong. Storsäljarna är få, många är kändisar, en del deckarförfattare och några få till.

Samtidigt ser jag människor omkring mig som älskar att läsa. Och det är bra. Måtte det bli fler och måtte de borttappade pojkarna komma tillbaka till böckernas värld. Samtidigt som jag håller pappersboken i ett hårt grepp, sitter jag och tittar  med spänning på, vilka vägar litteraturen tar nu och sen.

Böcker i rad

Vårkänning

För några veckor sedan sa jag att jag hellre går runt i snömodden och funderar än delar med mig av mina tankar. Men nu känner jag på mig att våren håller på att krypa fram och då börjar orden kryllra runt i mitt huvud, lusten spirar och bloggen vaknar.

Varför är samspelet mellan naturens skiftningar så nära förbundet hos många av oss med känslor som lust, glädje, uppgivenhet, tristess? Den frågan kan jag skjuta undan och lägga i facket med stora existentiella frågor eller också se det på ett enkelt sätt; vi är en del av helheten omkring oss och på något sätt hör vi ihop. Jag lever i alla fall i ett ständigt samspel med luften, nederbörden, blåsten, växtligheten, värmen och kylan. Och just nu lyfter sig himlens tak, fåglarna ligger i startgroparna för att toksjunga och snart krälar det och småknakar i marken. Det lockar min livslust och jag vill dela med mig.

Våren kryper fram

Just nu vilar jag lite. Går hellre runt i snömodden och funderar, än delar med mig av tankar och bilder ur vardagen. Men jag kommer igen – om ett tag.