Bussincident

Jag blir upprörd över att de kränker varandra. Jag fylls av bilaterala sympatier.
Hon är kort, bred, gammal och arg. Han kör bussen och tycker att
säkerhetsreglerna är viktiga. Hon har just klivit på bussen och hon vill stå
för hon har en ryggskada och kan inte sitta.

”Gå och sätt dig”, säger han.
”Nej”,säger hon.
”Du får inte stå här.”
”Det får jag visst, det har läkarna sagt, jag kan inte sitta, jag SKA stå och jag
håller i mig”, fräser hon.

Han gör sig omaket att resa sig upp och kliva ur chaufförkuren. Nu föser han den
arga tanten genom mittgången i bussen förbi alla höga säten som hon säkert
omöjligen kan kliva upp och sätta sig på. Hon skriker och han ryter.

”JAG SKA STÅ!”
”NEJ,DU FÅR INTE STÅ, DU KOMMER RAMLA OM JAG BROMSAR …”
”JAG RAMLAR INTE, ÖPPNA DÖRREN OCH SLÄPP UT MIG, JAG VILL AV, JAG VILL STÅ, ÖPPNA …”

Han går tillbaka till sin förarplats, ryter och muttrar och öppnar dörren.
”SVARTSKALLE”, fräser tanten, när hon lämnar bussen. Ett ögonblick står bussluften stilla. Sen åker vi vidare. Ingen hör att mitt hjärta slår dubbelvolter. Bilaterla sympativolter. MEN HUR ONT MAN ÄN HAR, ÄR DET ALDRIG OK ATT SÄGA SVARTSKALLE.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *