Kossa i gröngräset

Gröna Gårdar ville att jag skulle svara på en enkät. Det ville de säkert för att jag är kund hos dem. När jag satt här och vek tio minuter av mitt liv åt formuläret, märkte jag att frågorna gjorde alldeles tydligt för mig varför jag gillar att vara Gröna-gårdar-kund.

När jag flyttat från Dalarna till Göteborg saknade jag köttet, som jag brukade köpa direkt från bondgård. Men nu är jag supernöjd igen.  Så här går det till: varannan eller var tredje månad köper jag en köttbox på 5 eller 10 kilo fylld med nötkött. Jag kan beställa bara köttfärs, bara kokdelar eller stekar eller olika blandningar av kok- stek och färskött.  Köttet kommer från ett antal gårdar i västsverige, där man tänker naturnära, miljösmart, djur- och människovänligt och hög kvalité. Jag beställer min box digitalt, jag betalar den via internet och jag hämtar den på avtalad tid på ett avlämningsställe två kvarter från där jag bor. Allt funkar alltid som det ska och köttet smakar så gott. Gröna gårdar bidrar till hög livskvalité och ger mig lyckokickar!

Kossor

J och jag lever tillsammans. Men varje morgon lever vi ett eget liv. Vi går upp i otakt, vi äter frukost vid skilda klockslag i olika rum och vi motionerar på vårt eget sätt.
Vi ses egentligen inte förrän till förmiddagskaffet klockan 12. Detta är en av förutsättningarna för att vi ska kunna leva tillsammans år ut och år in.

Men lördag-söndag ser annorlunda ut. Då är det weekend-fest med sovmorgon och gemensam frukost. Det är J som står för frukosten. Han letar i våra skåp och dukar i teman. Färger, minnen, årstider och estetik får bestämma.

Ibland tränar vi våra hjärnor och delar minnen. Minns du vem vi fick den ifrån, vilken semesterresa köpte vi den där och vilket av våra barn gjorde kannan? Det är detta som är en av de stora fördelarna när man har turen/glädjen/skickligheten att leva tillsammans i nästan ett halvt sekel – detta att man har en uppsjö av minnen att dela.

Sommarkoppar från Gotland

Kanna gjord av dotter H och calvadoskoppar från J:s barndomshem

Balkongtulpanhav

Det börjar bli längesedan som vi lämnade vår fina trädgård där jag hade planterat tulpaner och påskliljor fritt i gräsmattan och dessutom fyllt den urtjänta sandlådan med blommor som skiftade i takt med säsongerna.  Det börjar också bli längesedan jag lämnade stor lägenhet med två balkonger i olika väderstreck i tysthetens land mot en kompakt trea med balkong mot gatan, där 60-bussen drar förbi var tionde minut och lämnar ett litet smutsigt partikellager efter sig varje gång. Numera ställer vi vårens tulpaner just på balkongen. Där håller de sig vecka efter vecka istället för att vissna inne efter fem dagar. Och vi har ett balkongtulpanhav hela mars och april …

Det var alltså tre år sedan vi lämnade Dalarna för Göteborg. På så sätt fick vi två vitt skilda perspektiv i vårt liv. Stad och land. Storstadspolitik och glesbygdsdito. Storstadens kultur och dalakulturen. Havet och Orsasjön. Hetsoro och dämpad oro. Bostads-  och intergationsproblematik som inte kan jämföras på samma dag. Här i Göteborg finns mycket att tänka på och massor att göra för en nyfiken människa som jag. Samtidigt har jag Dalarna och Orsa i mitt hjärta hela tiden och lyssnar en snutt på dalaradion för det mesta.

På min balkong finns också konst.

Dalakonst

Till min 60-årsdag önskade jag mig dalakonst. Mina vänner skramlade och på vår balkongvägg hänger nu Ynge Svedlunds fina emaljtavla.

Yngve Svedlund

Nu vill jag bjuda på ännu ett litet smakprov ur min berättelse om Lone. Hon är en ung, tillakadragen kvinna som just kommit hem från en semesterresa. Där träffade hon Hannes och nu ska de träffas igen.

De kommer till en dunge med ungbjörkar. Det är sensommar med djupgröna och ett och annat gulnat blad. Lone står stilla och räknar björkarna tyst för sig själv. ”Fjorton stycken, ” tänker hon. Hannes dukar på grönrutig duk, korven är lokalproducerad och chokladen är ljummen. Vinden spelar lätt i bladen. Här vid vattnet står ingenting riktigt stilla. Ett vindkast drar lätt i Lones tröja, ett annat stökar i Hannes lugg. Men framförallt dansar den svaga brisen runt med deras tankar. I en lust att berätta och lära känna, rinner det minnen genom deras hjärnor som formas till ord som de kastar mellan sig. Först trevande och fåordigt, sedan går det lättare. Tiden står stilla och flyter fort precis samtidigt och viljan att bjuda och låta sig bjudas in, blir bara starkare.

Jag skrev en debattartikel – igen – om varför en god kulturpolitik är så viktigt. Debattartikeln infördes i Ny Tid, Göteborg i slutet av förra året, men är lika aktuell nu som då. Läs artikeln under Mina texter.

Det är som på en fotbollsmatch. Man behöver inte ens förstå sig på fotboll för att känna att nu har det vänt. Även om det inte blir några mål, finns det plötsligt en känsla som säger att det lag som var svagast nyss, har glidit in i den starkares roll. Plötsligt lyckas det som misslyckades nyss och motståndarna ser trötta och oentusiastiska ut.

Så är det också i den svenska politiken just nu. För ett halvår sedan blev allt som socialdemokraterna gjorde fel och det lyste självförtroende om Reinfeldt, även om han bara stod bredvid och tittade på. Nu är det tvärtom. Statsministern och Anders Borg ser trötta och initiativlösa ut, medan Stefan Löfven och Magdalena Andersson skickar förtroendefulla signaler som går rakt genom rutan och landar tryggt hos betraktaren. Och opinionssiffrorna stiger för sossarna. Det är bra, tycker jag. Men jag slår mig inte till ro. Matchen kan vända igen; det kan bölja fram och tillbaka och ibland vet man inte riktigt precis när och varför det sker. Precis som på fotbollsplanen.

Jag minns hösten 2006. Socialdemokraterna regerade då, men valarbetet var i full gång. Det var det valet, som ledde till att moderaterna tog över regeringemakten. Som s-valarbetare försökte jag förklara hur moderaterna ville försvaga facket och urholka a-kassa. Vissa fack – de där arbetslösheten var hög – skulle få kraftigt förhöjda avgifter. ”Begriper ni inte”, försökte jag, ”förstår ni inte att M vill att färre ska gå med i facket, att facket ska få mindre att säga till om på arbetsplatserna och färre ska gå på a-kassa?”

Men moderaterna fick många röster i valet, bildade regering och höll sitt löfte. 2007 ändrades fackavgifterna och reglerna för a-kassan. Idag är det endast en tredjedel av alla arbetslösa som får pengar från a-kassan, den försäkring som skulle vara det ekonomiska stödet under perioder i livet utan jobb. Resten är hänvisade till försörjningsstöd eller lån från familj och vänner.

Många undrar ”men hur kunde det bli så”, medan Reinfeldt lägger pannan i veck och säger: ”Det ser lite bekymmersamt ut, men vi bedömmer ändå att reformen är lyckad.”

Musik

Det var en intervju med Mikael Wiehe. Han berättade om musiken han skrev, när hans hustru beslutat sig för att de inte längre skulle leva tillsammans. Han sörjde och han skrev. ”Hur orkade du förmedla alla dina känslor till andra”, frågade intervjuaren. Han svarade:

”Så länge man formulerar sig, har man inte nått botten.” Och på frågan om han aldrig känner att nu räcker det, nu slutar jag, svarar han:

”Att skriva musik är att pendla mellan sina olika lager, det vill jag aldrig sluta med.” Så känner jag också. Fast jag skriver inte musik. Jag skriver ord och jag vill hålla livslusten levande genom att formulera mig och jag vill ständigt pendla mellan mina olika lager.

Orosmoln

Det värsta är att människor inte längre kan lita på det  nät som tidigare stod för trygghet. En trygghet som gjorde att man slapp vara nervös över kommande skeden i livet då ekonomin sviktar. Numera vet man inte om sjukförsäkringen gäller just mig när jag blir sjuk, eller om arbetslöshetsförsäkringen i verkligheten har med mig att göra. Inte heller vet man om olika privata försäkringar kommer att hjälpa eller om man drabbats av något undantag.

Denna oro är ett hot mot demokratin. Om inte människorna kan lita på systemen får kontaktnät, smartness, jurister och pengar allt större betydelse. När vissa tar sig fram trots hinder, andra inte och när gräddfiler och mutor lockar, ökar klyftorna i samhället och demokratin är i fara.

Jag bläddrar i min dagbok bland anteckningar jag gjorde för många år sedan, när jag var ks-ordförande och full av entusiasm och slitenhet. Så här skrev jag då.

Ur Karlavagnen:
En lärare säger…politikerna höjer bara sina löner, vi lärare sliter och jobbar,
jag har några papper här som jag ska försöka jobba med under helgen
för vi ska ha utvecklingssamtal….vi får inga löneförhöjningar, men det
får politikerna hela tiden …

Så ser de på oss politiker. Så ser de andra människorna på mig. En
parasit som latar mig och åker runt på lyxresor och tjänar pengar utan att
anstränga mig att ge lärare och sjuksköterskor högre löner…

Jag som så otroligt gärna vill att just de ska tjäna mer, att deras arbete ska
uppvärderas, att det överhuvudtaget ska ses som att arbeta med människor
är bland det viktigaste jobb man kan ha …