Jag var inte ensam i morse. Fåglarna tokkvittrade och inte långt ifrån mig stod en bambi och gnagde på ett träd. Jag gick mitt inne i fågelsången, jag drog in vårluften genom näsan, håret lyfte sig lite-lite i den lätta brisen och råddjuret gjorde mig så tyst, så tyst. Jag ville att hela världen skulle stanna just där, om så för ett enda litet ögonblick.

”Hur är det möjligt” var det någon som sa,” hur är det möjligt att ta till mindfulness, när paniken kommer krypande? Hur kan man koncentrera sig på smaken av en god ost eller storheten i ett nyss utslaget litet löv, när oron invaderar hela kroppen?”

Jag funderade vidare på det där. Mindfullness fungerar inte, om man inte övar. Det funkar lika dåligt som det gör att ta fram en hammare för allra första gången i livet, då du ska sätta ihop ditt livs första Ikeamöbel. Nej, mindfullness är något att öva på. Om man övar mycket i lugna stunder, så smider man varje gång på ett verktyg, som man kan ta till när hela världen vänder sig upp och ner. Om jag tränar mig att vara i det absolkuta nuet, har jag lite större chans att klara mig igenom livets stora motgångar. För de kommer ju – förr eller senare. Slottskogen mitt i Göteborg en vårmorgon är ett ställe mitt i stan att träna stilla närhet i.

Kvarnbyn i Mölndal

I söndags var det slutet på Vetenskapsveckan i Göteborg och jag hade sett fram emot att göra ”klassresan”, dvs. åka spårvagn mellan olika stadsdelar med medhängande föredrag om befokningens villkor och uppfattningar om hälsa, jobb och annat viktigt i livet. Men klassresor verkar vara lockande; det var överfullt långt innan det var dags.

Jag var stensur över att inte få följa med och kände att nu MÅSTE jag göra något annat intressant. Så vi åkte till Mölndals Museum. Från spårvagnshållplatsen var det en störtfin promenad genom Kvarnbyn i Mölndal.

Mölndals stadsmuseum är värt ett besök! Där kan man förlora sig i nostalgitrippar och tankar kring livets gång. Permanent finns det massor av ting som hör människan till och i utställningen ”Åldersnoja” finns det mycket att reflektera kring. 8-åringar hade skrivit små notiser om vad de tänkte om att vara gammal.

En pojke hade skrivit:
”När man blir gammal darrar man när man står stilla”.
Och en flicka berättade:
”Min mormor är 82 år, jag brukar inte säga att hon är gammal, för jag vill inte såra henne.”

Bekant produkt

De här hade vi hemma och det är jag säkert inte ensam om

Idag bjuder jag på ett citat ur en av de böcker jag läser just nu, ”ru” av Kim Thúy.

”En av mina hyreskompisar pluggade i flera år teologi, arkeologi och astronomi för att ta reda på vem vår skapare är, och varför vi finns till. När hon kom hem till lägenheten på kvällarna hade hon inte med sig några svar, bara frågor. Den enda fråga jag själv har ställt mig är när jag kan tänkas dö. Jag borde ha valt när det ska ske innan mina barn föddes , för sedan dess är döden inte längre något alternativ. Den småsyrliga doften av deras solvarma hår, svettdoften från deras ryggar när de vaknar mitt i en mardröm och kritdoften från deras händer efter skoldagens slut har tvingat mig – och tvingar mig fortfarande – att fortsätta leva, att bli bländad av skuggan av deras ögonfransar, berörd av en snöflinga och förtvivlad av en tår på deras kind. Mina barn har gett mig den enastående förmågan att blåsa på ett sår så att det onda försvinner, att förstå ord som inte sägs, att ha svar på alla frågor, att vara en fe. En fe förälskad i deras dofter.”

En älskad bild från en älskad tid som gått. Det var på den tiden då allt var helt underbart och ganska hemskt hela tiden. Jag stod på någon slags topp av mina samhällsinsatser, inte minst i tidsomfång räknat. Barnen var utflyttade, jag hade mycket egen tid och ändå mera arbetstid. Jag blev stimulerad och lärde mig nytt varenda dag, jag visste att det snart skulle ta slut och därför tog jag vara på varje stund. Jag minns att jag lovade mig själv, att varenda dag göra något som jag tyckte om att göra och verkligen ville göra. Jag lät alltså inte alla andra styra min tid, utan hade också ett eget kommando.

På den tiden åt jag lingon till frukost varje morgon. Jag fick dem alltid av goda vänner. Och på sommaren åt jag persilja varje middag, först från trädgården och sedan från balkongen.

På bilden står en nyss av lingon uräten, tom glassburk tillsammans med ett knippe färsk persilja på perstorpsfönsterbrädan i mitt sista hem i Orsa, innan jag flyttade till stan. Det är en bild från en mycket lycklig tid!

Älska mig
men kom inte för nära
lämna plats åt kärleken
att skratta åt sin lycka
låt alltid en eld av mitt blonda hår
vara fri
Maria Wine

Både som privatperson och som socialdemokratisk politiker brukar jag ofta säga att kultur är viktigt. Ibland tänker jag att andra tänker om mig: Hon bara tjatar och tjatar om att kultur är viktigt, men vad menar hon egentligen. Ibland tvingar jag mig själv att formulera mig. Det som nu följer är – just nu – mitt sätt att uttrycka vad jag innerligt önskar ska genomsyra den socialdemokratiska politiken både inför och efter nästa val:

Kultur ska vara en basvara. Så länge vi låter kulturpolitik följa med konjunkturens uppgångar och nedgångar, så till den grad att vi tystnar om allt som har med kultur att göra, när vi  anser oss inte ha råd med den, kommer kulturen aldrig utgöra den självklara delen i samhällsbygget, som jag tycker att den ska. Kulturen som en grundförutsättning i samhället, borgar för demokrati och för att det finns människor som förmår känna empati för varandra och kan ta ansvar både för sin del i samhällsgemenskapen och för helheten. Kulturen göder vår fantasi, våra drömmar och vår lust att skapa. Alla samhällen behöver det. Kultur ska vara en basvara, inte en lyxkonsumtion.

Plötsligt satt han bredvid mig i flygplanet. Jag såg honom redan i incheckningskön, men trodde inte det var sant. Nu hade vi alltså fått platserna bredvid varandra. Jag blev torr i halsen och lät fingrarna trumma lite på mitt manus. Det låg i en färglad Gudrun Sjödénpåse och jag hade tagit ut det ur bagaget, för att kunna jobba igenom kommateringen en sista gång under resan.

Men ärligt talat, vad skulle han kunna göra? Vad skulle jag kunna säga och vad skulle han kunna svara? Skulle jag kunna fråga: ”Vill du läsa mitt manus?” Ingen bra idé. Skulle jag kunna säga: ”Kan inte du se till så att något djävla förlag inser att de borde ge ut just min bok?” Knappast. Så vad skulle han kunna bidra med, om det nu överhuvudtaget var han?

Den det var, eller kanske inte var, var Magnus Utvik. Det är han som sitter i TV varje vecka och recenserar böcker och har själv skrivit tio stycken. Jag började bygga en strategi, medan jag sneglade på mannen bredvid mig. Han hade slutna ögon och hörlurar i öronen och såg inte pratsugen ut.

Först väntar jag tills vi blir erbjudna något att dricka. Hans röst kommer avslöja om det är han eller inte. Han har en speciell röst. Då kanske vi kan växla några ord. Jag kan ta upp manuset och börja jobba med det. Kanske det blir upphov till en intresserad fråga från hans sida. Till slut skulle jag kunna fråga, om han kan ge mig ett råd. Hur ska jag göra för att komma vidare? Medan jag smidde mina planer, bankade mitt hjärta i flera tusen slag i minuten.

Flygvärdinnan kom. Han viskade fram sin beställning. Jag jobbade med manuset, han lyssnade på musik med stängda ögon eller kanske sov. Hela resan gjorde han så och signalerade med all önskad tydlighet att han inte ville prata med en enda människa. Ganska begripligt. Ibland vill inte människor som jobbar med TV, prata med alla människor som tycker att de är deras kompisar, bara för att de känns igen.

Mitt hjärta lugnade ned sig. Vi landade. Jag vet fortfarande inte om det var Magnus Utvik. Men jag smider egna planer på hur jag ska komma vidare med min bok. Undrar om det var han?

Det snöar visst i Orsa igen

När vi flyttade till Orsa för mycket länge sedan, hade vi en granne som sa ”hej då”, när vi möttes. Vi, som var vana vid att ”hej då” när man möts, innebär att man inte är önskvärd på platsen, förstod så småningom att här var det annorlunda. För grannen var ”hej då” en hälsningsfras som signalerade vänlighet.

På sista tiden har jag funderat över en annan öppningsfras som jag just nu hör ofta och också säger själv: ”Allt väl?” Och vad menar vi med det och vad väntar vi oss för svar? Ja, vi hoppas väl att mötas av ”det är bara bra”, ”man får inte klaga”, ”det finns de som har det sämre”. Knappast förväntar vi oss en hagelskur, typ: ”Det är för djävligt, min partner är en idiot eller jag har cancer och kommer dö snart.” Vi frågar nog inte för att få veta, utan snarare för att få befäst att livet är i balans och att människan vi just mött trivs med livet.

J. som simmar varje dag i Valhallabadet har etablerat nya kontakter. Gubbarna brukar hälsa: ”Hallå, hallå”. Den yogaintresserade kvinnan skiljs alltid från honom med frasen: ”Ha en underbar dag” medan den pensionerade volvojobbaren alltid lämnar omklädningsrummet med orden: ”Ja, då säger vi så!”

Vi hade en lång debatt under vår kongress om lärarlönerna. Någon hade skrivit en motion om att kommunen borde vika särskilda pengar till att höja lärarlönerna. Alla var överens om att lärarna borde tjäna mer. Efter att ha studerat så länge och med ett så ansvarsfullt och viktigt jobb, så är lönerna för låga. Det tyckte alla! Liksom att sjuksköterskor och undersköterskor också tjänar för lite. Men när det kommer till hur vi ska lösa det, är det inte alls så enkelt längre.

För det första så är det inte politiker, utan arbetsmarknadens parter som kommer överens om löner. Det skulle rubba förtroendet mellan parterna rejält, om det var möjligt för politikerna och gå in och styra vissa gruppers löneutveckling. För det andra så handlar det om hur mycket – eller hur lite – pengar kommunerna har att använda till skolan, förskolan och äldreomsorgen. Vi har en regering som valt att sänka våra skatter istället för att skicka mer pengar ut till kommunerna. Det är moderat politik. Om kommunen leds av socialdemokrater, som inte vill något hellre än att det ska finnas mer pengar ute i kommunerna, men måste hantera kommunbudgetar som bygger på moderat regeringspolitik, ja, då uppstår ett dilemma som är svårt, för att inte säga så in i helvete svårt, att förklara på ett pedagogiskt sätt. I kommuninnevånarnas ögon är det s-kommunledningen som missköter sig. De tänker inte på, att det måste finnas förutsättningar som bygger på samma politiska värderingar från regering till kommun. Med moderat regering får en s-ledd kommunledning försöka ”trolla med knäna”.