Jag var inte ensam i morse. Fåglarna tokkvittrade och inte långt ifrån mig stod en bambi och gnagde på ett träd. Jag gick mitt inne i fågelsången, jag drog in vårluften genom näsan, håret lyfte sig lite-lite i den lätta brisen och råddjuret gjorde mig så tyst, så tyst. Jag ville att hela världen skulle stanna just där, om så för ett enda litet ögonblick.
”Hur är det möjligt” var det någon som sa,” hur är det möjligt att ta till mindfulness, när paniken kommer krypande? Hur kan man koncentrera sig på smaken av en god ost eller storheten i ett nyss utslaget litet löv, när oron invaderar hela kroppen?”
Jag funderade vidare på det där. Mindfullness fungerar inte, om man inte övar. Det funkar lika dåligt som det gör att ta fram en hammare för allra första gången i livet, då du ska sätta ihop ditt livs första Ikeamöbel. Nej, mindfullness är något att öva på. Om man övar mycket i lugna stunder, så smider man varje gång på ett verktyg, som man kan ta till när hela världen vänder sig upp och ner. Om jag tränar mig att vara i det absolkuta nuet, har jag lite större chans att klara mig igenom livets stora motgångar. För de kommer ju – förr eller senare. Slottskogen mitt i Göteborg en vårmorgon är ett ställe mitt i stan att träna stilla närhet i.
Lämna ett svar