Att mötas och skiljas

Det snöar visst i Orsa igen

När vi flyttade till Orsa för mycket länge sedan, hade vi en granne som sa ”hej då”, när vi möttes. Vi, som var vana vid att ”hej då” när man möts, innebär att man inte är önskvärd på platsen, förstod så småningom att här var det annorlunda. För grannen var ”hej då” en hälsningsfras som signalerade vänlighet.

På sista tiden har jag funderat över en annan öppningsfras som jag just nu hör ofta och också säger själv: ”Allt väl?” Och vad menar vi med det och vad väntar vi oss för svar? Ja, vi hoppas väl att mötas av ”det är bara bra”, ”man får inte klaga”, ”det finns de som har det sämre”. Knappast förväntar vi oss en hagelskur, typ: ”Det är för djävligt, min partner är en idiot eller jag har cancer och kommer dö snart.” Vi frågar nog inte för att få veta, utan snarare för att få befäst att livet är i balans och att människan vi just mött trivs med livet.

J. som simmar varje dag i Valhallabadet har etablerat nya kontakter. Gubbarna brukar hälsa: ”Hallå, hallå”. Den yogaintresserade kvinnan skiljs alltid från honom med frasen: ”Ha en underbar dag” medan den pensionerade volvojobbaren alltid lämnar omklädningsrummet med orden: ”Ja, då säger vi så!”

Ett svar till “Att mötas och skiljas”

  1. Mattias Wirf skriver:

    Det är ett problem det där med ”hur står det till”/”allt väl”. Om det inte är bra så vill man ju inte ljuga heller 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *