Häromdagen träffade jag två författare. Den ena live, den andra i programmet Sverige. (”Sverige” glömde jag nämna som ett av mina favoritprogram i en enkät nyss om mina kulturvanor.) På lördagsmorgonen var det författarfrukost i Angered med Johanna Ekström http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_Ekstr%C3%B6m angående hennes nya bok Om man håller sig i solen.http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/johanna-ekstrom-om-man-haller-sig-i-solen

På kvällen var det så dags för en intervju med Louise Boije af Gennäs http://sv.wikipedia.org/wiki/Louise_Boije_af_Genn%C3%A4s

Jag känner att de har något gemensamt som jag också har. De har ”alltid velat skriva” och de kommer från medel- överklasshem och har alltså inte vuxit upp i en vardag med kamp för brödfödan. det påverkar det man skriver, förstås. Men på en punkt skiljer de sig markant. Johanna Ekström sa: Jag ville bli författare som mina föräldrar, men jag ville skriva svårare … Louise Boije af Gennäs sa: Jag vill skriva om livets stora frågor, men jag vill inte skriva så svårt. Jag vill att många ska känna att det är tillgängligt.

Här känner jag mig mer lik Louise. I Havet räcker inte finns många stora livsfrågor som gäller nästan alla människor, men den är inte tung att läsa. Provläs få du se vad du tycker: http://www.provlas.se/havet-racker-inte/

Jag städar och städar. Bort med det som ligger i vägen. För det är just det som hindrar mig. Det ligger omkring mig som en fet sörja, det gör att jag klampar i dy, det ser till att jag aldrig kommer fram. Det bakbinder mina händer och fötter och viskar hela tiden i mitt öra: Mig först! Först och främst är det detta som gäller innan du kan tänka på något annat!

Så har det varit men snart är det slut på det. Travar av urklipp och tankar och ett USB-minne fullproppat med utkast och underfundiga tankar. Det jag pratar om nu är det bokprojekt som jag planerat för de senaste åren. Jag visste vad jag skulle skriva och jag trodde jag ville. Men det funkade inte. Det blev aldrig något. Jag hade sagt till mig själv att först ska detta skrivas, sedan får det bli tid till annat. Men om det första aldrig blir skrivit och det andra inte får ta plats och åren bara går och går och hela livet rinner undan, ja, då är jag ju illa ute.

Så det är därför jag sätter punkt nu för att kunna börja med nästa. Jag vet ju så väl vad nästa är …

”Men så är det med att skriva.
Vad man menar räknas inte.
Den som skriver har inga garantier för hur det blir läst.”

Detta är ett citat ur Bodil Malmstens nya bok SÅ GÖR JAG – KONSTEN ATT SKRIVA.  Just nu läser jag den boken samtidigt som jag funderar på hur jag ska berätta om HAVET RÄCKER INTE när det blir dags att ut och bokprata. Kanske går det att snabbt berätta vad den handlar om, men det går inte att berätta vad det betyder. Det är ju en sak hur jag tänkte när jag skrev och en helt annan sak vad den som läser tänker. Och så ska det vara! Det är ju därför det är så stimulerande och livsuppehållande att läsa. Genom böckerna blixtrar alla olika perspektiv på livet och människorna förbi och det är läsaren som avgör hur hen tolkar det, vad hen känner och tycker. Bodil Malmström skriver också att läsa är viktigare än att skriva (om man ska kunna skriva). Därför läser jag nu mer än någonsin.

P.S. I det här fallet kändes det inte bara ok utan riktigt praktiskt att använa hen.

En man hängde upp-och-ner i sin bil när jag vaknade i morse. Han var den första jag mötte denna torsdag den 8 november. Han hade huvudet pressat mot taket och hängde i säkerhetsbältet. Han hade också en mikrofon i handen och såg visserligen ut att ha det obekvämt men ändå ok. Alltihop var på tv, men det har ni väl redan förstått.

Den hängande mannen satte igång massor av tankar och känslor i mig. Allra mest en enorm befrielse och skön lycka. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer köra bil när det är halt på vägen. Det var den allra största vinsten med att lämna hårt arbete och till och med lämna Dalarna och flytta till stan.  Numera har vi ingen bil, vi hyr en när vi vill och jag behöver aldrig mer i hela livet ge mig ut i snö och is.

Att köra bil gör man med livet som insats. Särskilt i halka. Det är egentligen inte klokt att man behagligt tillbakalutad i en fåtölj kan glida fram genom städer och skogar. Med sig har man en fåtölj till och en liten soffa, så att vännerna kan sitta bekvämt. Sedan är det bara att gasa! De flesta klarar det där jättebra. Det som är faran är ju alla de andra, dem jag möter som inte begriper ett skit av vad de ska göra för att parera en sladd eller om vad det kan betyda att åka på blanka däck. Eller de som blir så rädda att de får panik när det är skarpt läge! En sådan var jag, på tok för rädd när det var snö, is och halt. Därför är jag lycklig nu, för min egen skull och för alla andras. Aldrig mer.

Att bearbeta andras texter har stimulerat mitt eget skrivande. Ofta är det svårt att plocka fram disciplin när det gäller eget skrivande. Det är alltför lätt att fastna i att bara skriva när lusten infinner sig. Men har jag åtagit mig en arbetsuppgift är det något helt annat. Då har jag lovat att det ska bli färdigt inom en viss tid och jag tvingas antingen jag vill eller inte att dag efter dag sätta mig och väga orden och meningarna på guldvåg. Då lever jag bland uttryck och stämningar. Det sätter fart på den egna skrivlusten!

Att textbearbeta har för mig inneburit samarbeta med Jan Blomström. http://www.janblomstrom.se/hem/ Den senaste boken heter Älskade assistent. Så här tänker jag kring den boken:

Långt innan boken Älskade assistent skrevs funderade jag ofta på jobbet personlig assistent. Jag tänkte att det är ett oerhört ansvarsfullt och fint arbete. Att få förtroendet att kliva rakt in i andra människors hem och liv för att vara ett stöd, ett lagom stort stöd. Samtidigt tyckte jag det var konstigt att det ofta inte krävdes någon utbildning, att det var svårt att avancera och framförallt att det så sällan talades om assistentyrket. Det finns ju hur mycket som helst att dra fram i ljuset. Hur tydliggör man sin roll? Hur gör man för att inte bli för privat? Hur gör man med brukarens allra intimaste frågor?  Hur utvecklas och växer man som personlig assistent?

Allt det där har jag undrat i väldigt många år. Nu finns boken Älskade assistent!  Genom att arbeta med textbearbetning av den boken fick jag svar på många av mina frågor samtidigt som nya tankar satte fart. Jag njöt hela tiden under arbetets gång.

I sitt förord skriver Jan Blomström att många frågor inom assistansverksamheten känns förbjudna att prata om. Men pratar man inte om det förminskas både individerna som tar del av insatserna och de som utför assistansen. Läs boken! Den är intressant på många olika sätt. Man måste verkligen inte vara brukare eller assistent för att ha glädje av den. Jag har kommit på mig själv att numera kika lite extra på hur en brukare och dennes assistent förhåller sig till varandra när de är ute och fikar. Det väcker genast nästa fråga. Hur förhåller jag mig själv, jag som sitter vid bordet bredvid med min kaffekopp?

Älskade assistent finns att köpa:

INB  http://www.arbetslivsbocker.se/alskade-assistent-inb/6972-0

LJUDB   http://www.arbetslivsbocker.se/alskade-assistent-ljudbok/6973-0

Läs mer om textberabetning: http://www.annbeskow.se/bok/talangfabriken/

Havet räcker inte kommer ut den 14 januari 2013. Men redan nu kan du beställa, hinna få den och hinna läsa den före det officiella släppet. http://www.arbetslivsbocker.se/havet-racker-inte-inb/8377-0

Bilden kommer från en miljö som du kommer att hitta i Havet räcker inte.

En miljö du hittar i Havet räcker inte

Jag mötte en ung man på bussen igår. Bussen var fullsmockad. Jag hängde i två läderöglor från taket nästan rakt över honom som satt på en liten fällstol. Det var inte för att han var rödhårig. Det var något helt annat som gjorde att jag efter en kort stund hade velat kasta mig över honom. Jag ville kasta mig över honom och slita av honom jackan. Inom mig växte en stark känsla så hårt kryddad av ömhet att den blev svår att härbärgera. Jag ville ju så gärna ta i hans skjorta, peta på manchetterna och stryka med händerna över hans skjortbröst. Först visste jag knappt varför.

Mönstret! Det är mönstret det beror på. 1952 kom hon till mig första gången. Hon hade knallblå ögon omgivna av en hård frisyr, där varje strå låg rätt. Hon hette Britta och hade en helt underbar bomullsklänning med rynkade vingar på axlarna. Underbyxor i samma tyg. Hon var av celloid. Tyget var exakt samma som bussmannens skjorta.

Plötsligt gick han av och jag stod där ensam igen översvämmad av kärlek och omsorger. Skjortan hade små rutor i rött-blått-vitt.

En vd i ett kommunalt bolag i Göteborg (allt enligt dagens GP) har fått sparken. Han hade 102 300 kronor i MÅNADEN i lön + förmånsbil. Nu skulle det skrivas nytt avtal och förmånsbilen skulle tas bort. I kompensation skulle han få 4000 kronor. Det skulle bli 106 300 kronor varje månad i lön. Men han tyckte att kompensationen på fyratusen var för liten så han vägrade skriva på. Därför fick han sparken.

Hur tänkte han? Kanske tycker han att 106 300 är för lite att leva på per månad. Kanske tycker han att hans eget värde sitter i hur mycket pengar han får och det finns ju andra som får mer. Eller så tänker han bara att det är orimligt att han ska behöva ordna en egen bil och dessutom ”bara” få fyratusen kronor till det.

Det skulle ju också kunna vara så att han tycker att konflikten om förmånsbilen kom lämpligt. Han har ju bara några år kvar till pension och om han bråkar lite skulle han kunna få sparken och ett rejält vederlag. Då kan han ju faktiskt ”tjäna” mer per månad än en del andra gör på ett helt år och dessutom inte behöva utföra något arbete.

Jag vet inte hur han tänker. Men jag tycker att det osar fartblindhet och borttappad kompass i livet. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på vad som gör honom lycklig en vanlig regnig torsdagseftermiddag.

Tillfälliga jobb innebär osäkerhet. Man kan lätt bli uppsagd, man kan inte planera sin vardag eftersom man ofta måste vara beredd att rycka in när jobbet behöver en och man tycker inte att man ska vara med i facket eftersom ”det ändå inte handlar om mig”. På nyheterna sa de att när det gäller tillfälliga jobb för ungdomar ligger Sverige i topp. Man skulle alltså kunna säga att Sverige ”är bäst” på att skapa otrygghet i arbetsliv och vuxenliv hos unga människor. Men vad är det som har hänt?  Så var det ju inte förr. Ordning och reda på arbetplatsen var det ju som gällde för några år sedan. Ofta började det med ett vikariat, om man skötte sig fick man fast jobb och det var ett juste samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare som bidrog till att man kunde känna sig trygg i sin egen förmåga att försörja sig.

När jag tänker på detta kastas jag tillbaka i minnet till en höstdag 2006 när de borgerliga partierna nyss vunnit regeringsmakten. Genast gjorde de slag i saken att rumstera om i fackföreningsavgifterna. Plötsligt blev det jättedyrt att vara med i facket, särskilt om man tillhörde en grupp där arbetslösheten var hög. Jag tänkte då att detta är början till att rasera tryggheten på arbetsmarknaden.

Mycket har hänt sedan dess men frågan kvarstår: var det bättre förr?

Under de senaste åren har jag textbearbetat tre böcker. Det är Jan Blomströms Talangaccelererande ledarskap, Talangfabriken och Älskade assistent. Det har varit oerhört stimulerande. De två första böckerna handlar om moderna arbetsplatser där äldre generationer möter yngre. Det handlar inte enbart om ålder utan om medarbetare som anammat ny teknik, nya informationssätt och har en annan syn på arbete än vad jag hade när jag började mitt första jobb och som nu möter arbetskamrater som växte upp före informationssamhällets tid.  Vi måste helt enkelt ta vara på varandra, de äldres kompetens och erfarenheter och de yngres nyfikehet och kreativitet.

Den senaste boken är Älskade assistent och handlar om det otroligt viktiga yrket personlig assistent. På det jobbet är det svårt att dra gränser mellan privat och icke-privat. Samtidigt som det är ett ansvarskrävande och förtroendefullt uppdrag att vara personlig assistent är det dåligt med utbildning, fortbildning och debatt kring ämnet. Men nu finns Älskade assistent!