Jag mötte en ung man på bussen igår. Bussen var fullsmockad. Jag hängde i två läderöglor från taket nästan rakt över honom som satt på en liten fällstol. Det var inte för att han var rödhårig. Det var något helt annat som gjorde att jag efter en kort stund hade velat kasta mig över honom. Jag ville kasta mig över honom och slita av honom jackan. Inom mig växte en stark känsla så hårt kryddad av ömhet att den blev svår att härbärgera. Jag ville ju så gärna ta i hans skjorta, peta på manchetterna och stryka med händerna över hans skjortbröst. Först visste jag knappt varför.
Mönstret! Det är mönstret det beror på. 1952 kom hon till mig första gången. Hon hade knallblå ögon omgivna av en hård frisyr, där varje strå låg rätt. Hon hette Britta och hade en helt underbar bomullsklänning med rynkade vingar på axlarna. Underbyxor i samma tyg. Hon var av celloid. Tyget var exakt samma som bussmannens skjorta.
Plötsligt gick han av och jag stod där ensam igen översvämmad av kärlek och omsorger. Skjortan hade små rutor i rött-blått-vitt.
Lämna ett svar