Att parera en sladd

En man hängde upp-och-ner i sin bil när jag vaknade i morse. Han var den första jag mötte denna torsdag den 8 november. Han hade huvudet pressat mot taket och hängde i säkerhetsbältet. Han hade också en mikrofon i handen och såg visserligen ut att ha det obekvämt men ändå ok. Alltihop var på tv, men det har ni väl redan förstått.

Den hängande mannen satte igång massor av tankar och känslor i mig. Allra mest en enorm befrielse och skön lycka. Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer köra bil när det är halt på vägen. Det var den allra största vinsten med att lämna hårt arbete och till och med lämna Dalarna och flytta till stan.  Numera har vi ingen bil, vi hyr en när vi vill och jag behöver aldrig mer i hela livet ge mig ut i snö och is.

Att köra bil gör man med livet som insats. Särskilt i halka. Det är egentligen inte klokt att man behagligt tillbakalutad i en fåtölj kan glida fram genom städer och skogar. Med sig har man en fåtölj till och en liten soffa, så att vännerna kan sitta bekvämt. Sedan är det bara att gasa! De flesta klarar det där jättebra. Det som är faran är ju alla de andra, dem jag möter som inte begriper ett skit av vad de ska göra för att parera en sladd eller om vad det kan betyda att åka på blanka däck. Eller de som blir så rädda att de får panik när det är skarpt läge! En sådan var jag, på tok för rädd när det var snö, is och halt. Därför är jag lycklig nu, för min egen skull och för alla andras. Aldrig mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *