Det är just när det snurrar som mest , som det gäller att komma ihåg det. Komma ihåg att hejda mig. Hejda mig när kreativiteten håller på att döda mig. När fantasin,  idéerna och lusten gör mig så trött och yr. Det är då det börjar bli farligt, trots att allt är så roligt.  Det är ett bedägligt tillstånd. Ibland har jag känt mig som en hårddisk på en dator. En gammal dator med begränsad kapacitet. Det har helt enkelt känts som att det inte finns plats. Proppfullt.

På senare år har jag lärt mig att känna igen tecknen. Tecknen på att nu är det för mycket. Nu måste jag stilla mig, annars går det illa. Annars går jag i väggen, heter det visst. Ett tecken är att kroppen inte hinner med. Den gör ont. Ett annat är när jag hör min mun säga: Det ska jag göra samtidigt som en tanke finns i bakhuvudet: Undrar om jag kommer att komma ihåg det? Ett tredje är när min goda sömn plötsligt inte är god längre. Ett fjärde är yrseln.

Så finnas det ett helt annat tillstånd. När jag är där, blir jag rädd. Det är när jag inte längre kan höra fåglarna sjunga . Fast det är vår.

Detta är ett utdrag ur min första bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Den kom ut 2009. Vill du veta mer om den, läs här.

Foto: Johan Berlekom

Bilden ovan har inget med texten att göra. Jo, förresten, det finns alltid en bro mellan nu och tiden som var.

När jag var bortrest i februari gjorde någon inbrott i vår källare. J var där och röjde det värsta men sedan dess har vi inte orkat gå ner och titta på stöket. Vi brukar ha ordning i och utanpå alla lådor, nu var allt kastat huller om buller. Man tappar lusten och drar sig hellre undan.

Men i söndags var det dags. Jag samlade kraft, gick ner i vårt sargade förråd med grova skor, stor ficklampa och handskar. Inte kul att hitta vår 26-årige sons babykläder på golvet tillsammans med pappas gamla dagböcker, pappa som föddes 1901.

Men lite spännande blev det också. På golvet inträngd bland några lårar hittade jag en nedtecknad, dramatisk, känslosam dröm som jag själv tecknat ner 1971. Hade ingen aning om att jag någonsin drömt så … men den inspirerade mig genast till en scen i min nästa bok.

Bland bråten och hopskrynklat låg också ett röntgenbesked från 1944. Det gällde pappa och talade om att hans acromio-cvlavicularled (leden mellan bröstbenet och nyckelbenet) var så kraftigt inflammerad att han borde avstå från kalla bad i tre veckor. Jag hittade också ett litet tidningsurklipp från 1971 som berättade följande:

”Det blir svårare att undervisa i matematik när ettöringen försvinner nästa år. Myntreformen, som innebär att femöringen blir vårt minsta mynt, skapar också en komplicerad vardagsmatematik, konstaterar skolinspektör Östen Persson, Malmö, i Lärartidningen. Han påpekar att ettöringen varit skolmatematikens trogne följeslagare i nästan 100 år. Den har gjort ovärderlig nytta då det gällt att åskådliggöra hur man lånar vid tiotalsövergång.

– Hela vårt positionssystem har kunnat åskådliggöras med hjälp av ettöringen, tioöringen och enkronan. Hr. Persson medger att man i stället kan använda enkronan, tio- och hundrakronorssedlar. Men, säger han, papperets förvandling i klingande mynt gör tankeprocessen mödosammare vid tiotalsövergång.”

Oj, var det med ettöringens försvinnande problemen i skolan började? Det har ju alldeles kommit bort i debatten!

Det är förföriskt när det tuktade möter det vilda. Snart är det dags för Azaleaparken i Slottsskogen i Göteborg att bjuda upp till några ljuvliga försommarveckor.

Just nu upptas mitt inre tankearbete mycket av skrivprocesser. Hur går det till att formulera texter och böcker? När uppstår ett skrivflöde som inte går att stoppa och när byggs de höga trösklarna fram till skrivbordet och vem bygger dem?

Samtidigt läser jag Och allt ska vara kärlek, av Kristian Lundberg. Han säger:
”Den som skriver är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne.”

Nu har jag läst Susanna Alakoskis bok ”Oktober i fattigsverige”. Den griper tag i mig, gör mig modfälld, ledsen och förbannad och jag funderar på vad det är jag tycker är värst. Den här boken är en sådan bok jag bara kan läsa om dagen, när det är ljust ute. Om jag läser den på natten kan jag inte sova alls. Men vad är det då som är värst?

Det är flera saker som är värst. Att det finns så många fattiga människor i vårt land, bara det borde räcka. Jo, jag vet att det finns många fattiga och ändå fattigare i hela världen, men jag lever mitt liv i Sverige och tycker att vårt land skulle kunna så mycket bättre än idag.  Att vara fattig sätter så många spår särskilt hos barnen, det ger minnen som aldrig går ur. Jag tänker på att ständig brist på pengar gör att man aldrig får vara med. Man får inte delta. Man får inte uppleva så mycket nytt och man måste ljuga om att man inte vill, när man inte vill säga att man inte har råd. Man kan vara på fattig på olika sätt. En del säger: ”Pengar spelar ingen roll.” Nej, pengarna spelar inte hela rollen i ett lyckligt liv, men när pengarna är slut då spelar de stor roll. Skillnaden mellan att ha och inte ha är stor.

Politikens oförmåga svider. Eller varför inte säga det rakt ut? Det handlar om politikens brist på vilja. Kan man bygga arenor den ena mastodontiskare än den andra, borde man kunna se till att det inte finns människor som vräks från sina hem? Eller människor som aldrig haft något hem?  Eller? Var det naivt att tänka så? Eller?

Ett citat ur Alakoskis bok:
”Somnar” … ”och drömmer att alla politiska partier brandtalar ur hjärtat om dem som har det sämst i samhället, om den moderna fattigdomen, men vaknar av att jag själv håller ett tal till nationen.
.
Vi måste hjälpas åt.
Vi får inte sluta hjälpa varandra.” (Slut på citatet.)

Jag önskar att jag var en bland många som höll de där brandtalen.

När vi bestämde oss för att flytta från Orsa till Göteborg såg det ut så här omkring oss.

Den dagen vi for såg det ut så här. Det var femton grader kallt och jag undrade om det var ett klokt beslut vi fattat.

Efter att ha åkt tåg genom halva landet möttes vi av detta och jag undrade: Vad har vi gjort? Det var i februari månad.

När vi tittade ut genom fönstret i april såg det ut så här på vår gård. Vilken överraskning! Vi hade ju ingen aning om att något så vackert skulle komma till oss varje vår. Men det obeskrivligt sköna går obegripligt fort. Körsbärsblommens allra vackraste stunder varar en dag eller två. Med en gynnsam sol och lena vindar kanske de stannar hos mig i tre dagar. Det gäller att jag är hemma då, att jag öppnar mina ögon och ser dem varenda sekund jag är i deras närhet.

I år smög sig den vackraste dagen på oss. Efter alla kyliga nätter kom så äntligen sol och värme och i onsdags var det dags för maximum. Kanske i torsdags. Idag söndag, är redan marken täckt av tusentals rosa blomblad.

Undrar hur många timmar sammanlagt jag suttit i mitt liv och tillsammans med andra formulerat mål, visioner, delmål, strategier och viljeyttringar. Alltid upplever jag då någon slags brist på struktur i min hjärna. Jag fattar aldrig riktigt  vad som är vad – hur det ska utryckas för att alla ska tycka att det blir rätt – och så att verkligheten också blir det som vi menade. Ibland formulerar vi texter för textens egen skull och för att det ska gå att utvärdera. För det har vi politiker fått lära oss: skriv ingenting som inte går att utvärdera! Så ibland skriver vi något som går att utvärdera istället för att formulera det vi innerst inne ville med vår politik!

Dokumenten är viktiga. Men allra viktigast är vad vi människor gör med dem. En strategi må vara hur vacker som helst, men det är vi själva som fyller den med innehåll. Med en strategi i handen får jag aldrig någonsin glömma att berätta hur jag menar, vad jag vill uppnå och vad jag drömmer om. Det är de sanna berättelserna som griper tag i människor.

Sen gäller det att koppla alla de vackra orden till själva livet. Jag måste inte leva 100% rätt och klanderfritt dygnets 24 timmar. Men om mina prioriteringar i livet går i någorlunda takt med det jag säger att jag vill eller åtminstonne i samma riktning,  då kan jag tro på mina egna strategier och människorna börjar tro på mig.

H läser Rufsi, Tufsi, Tott för stora- och lillasyster

Att kunna läsa eller inte kunna läsa – utgör gigantiska skillnader i ditt liv. Det handlar om att få ett jobb, tjäna dina egna pengar och om dina möjligjheter att delta i samhällsutvecklingen. Att läsa är demokrati! Genom att läsa kan du spegla dina egna drömmar i andras, du kan se livet med andra glasögon än dina egna, du kan skratta och gråta tillsammans med andra. Genom läsandet kan du lära mer, du kan forska, du kan kommunicera med hela världen. Du kan läsa tidningar, romaner, handböcker, undertexter till filmer, information, poesi och du kan läsa en text som din käresta har skrivit till dig. Läsandet gör att du växer som människa.

Att höja läskunnigheten är avgörande för att ett land ska resa sig ur fattigdom. Att alla barn ska gå i skola, är ett av FN:s åtta millenniemål för att minska världfattigdomen. Globalt sett kan också allt fler läsa och skriva. Många av världens allra fattigaste länder kämpar hårt med detta. Fler går i skolan, fler lär sig läsa. Det är bra.

I Sverige går läsandet bakåt. Det finns många tecken på det.
Vi läser mindre, pojkar och unga män läser minst.
Fler lämnar skolan utan att kunna läsa.
Det finns massor av barn i skolan som måste vänta i månader, ibland år för att få en diagnos, innan de får den hjälp de behöver för att kunna läsa
Det finns lärare i åk ett som inte vet hur man gör, när man ska lära barn att läsa.

Många barn i åk ett behöver läsa med en lärare tio minuter varje dag för att knäcka läskoden, men lärarna har inte tid.
Lärare läser mindre och mindre själva.
De som börjar läsa på högskola har sämre språkförståelse.
Och så vidare, och så vidare.

Vi läser alltså mindre och sämre i Sverige än vi gjorde för tio, tjugo år sedan. Det går inte framåt, det går bakåt. Detta tänker jag på nästan varje dag. Det pratas på tok för lite om det. Jodå, visst hör vi om katastrofer, nedläggning av skolor, resursbrist, besparingar, procentsatser och spruckna budgetar. Vi hör också om sjukskrivna lärare, brist på lärare, förtvivlade föräldrar och om bråkiga barn och uttråkade ungdomar som helst bara vill sova.

Men jag tycker att vi pratar för lite om vad det gör med oss människor att förmågan och lusten att läsa sjunker. Vad händer med oss och vad händer med vårt samhälle? Vad skulle behövas för att varenda unge skulle få precis så mycket som den behöver för att lära sig läsa under första-andra året i skolan? Och vad  beyder det  för dem som får det och vad betyder der för dem som bli borttappade redan som sjuåringar? Hur ser vi till att tekniken hjälper, inte stjälper barnen i sin språkutveckling? Vad behöver en lärare för att kunna lära alla barnen läsa? Vad behöver barnen och vad behöver föräldrarna? Vad betyder alltihop detta för oss människor? Jag behöver inga mer budget- resurs- och välja-fritt-diskussioner. Jag vill ha goda samtal om vad som händer inom dig och mig och hur det i sin tur påverkar vårt gemensamma samhälle.

Vad händer med vår demokrati, när läsandet går bakåt, inte framåt? På 70-talet fanns det bara FRAMÅT i mina drömmar, i min privata värld och i mitt politiska arbete. När jag tänker på LÄSANDET I SVERIGE IDAG – jag lovar att jag gör det nästan varje dag – så kastas jag mellan stor sorg (som man känner vid allvarliga förluster) och att bli djävligt förbannad!

Genom alla år som jag varit aktiv inom kulturpolitiken har jag lärt mig en sak när det gäller utomhusskulpturer. När det kommer ett nytt konstverk i parken eller längst gångstråket där människor flanerar, blir det ofta starka rekationer. De som ringer eller skriver är ofta förbannade! Konstverket är fult, för stort, fel placerat eller allmänt olämpligt, tycker många. Dessutom anser man att det är för dyrt.

Sedan går tiden. En dag måste konstverket tas in för renovering eller kanske till och med flyttas till någon annan plats. Då sätter folkstormen igång igen. Varför har ni tagit bort det? Hur kan ni göra så med vår fina staty? Är ni inte kloka i huvet? Varför bryr ni er inte om oss?

Två tankar far genom mitt huvud. Utan konsten blir världen arm. Och: Vi saknar inte kossan förrän båset är tomt.

Ur min mapp GÖTEBORGSBILDER

Jag försöker föreställa mig hur det känns att vara dement. Särskilt obehagligt tror jag att det är när processen börjar. När man glider in i ett oklart tillstånd och märker att man gör det. Så här kanske:

jag befinner mig i ett sammanhang
där jag inte vill vara
en tillvaro där dagar och timmar
flyter in i varandra med luddiga konturer
inga gränser mot något finns

Sylt och Vitaminer från Rörstrand

”Det finns de som skriver om vad de ätit till frukost”, säger han och tittar klentroget på mig, sedan han noga förklarat att facebook absolut inte är något för honom. ”Är du en sån?” fortsätter han.
”Ja, varför inte”, svarar jag och tänker att snart säger han väl också att han aldrig ser på TV men lyssnar mycket på radio och då ALLTID på P1.

Jag lyssnar ockå på P1 ganska ofta och jag tycker också att facebook kan bli too much ibland, men jag avskyr den där tonen. Den där tonen som avslöjar att Svensktoppen, facebook och Bonde söker fru är någon slags mindre ”fin” sysselsättning som andra sysslar med, men som jag själv inte håller på med och därför inte heller har en aning om vad det handlar om.
Nu ska jag visa några bilder från dagens frukost! J och jag har en uppgörelse. På lördag och söndag gör han frukost mot att jag bäddar sängarna. Då dukar han fint med minnenas porslin och vi äter massor av frukt och håller på länge. 1:a maj räknas som söndag och idag var dagens tema blå-vitt. Våra tekoppar med sitt ursprung i franskt restaurangporslin från 70-talet, tallrik från Pastéis de Belém, Lissabon och glas med guldkant från vår ungdom står på nutida underlägg från Zornmuséet i Mora.

Frukost 1:a maj 2013

De gamla burkarna från Rörstrands har hängt med i evigheter. De fanns redan i mitt barndomshem. Näverburken fick jag av en kär vän någon gång på 80-talet. Sedan dess har det funnits solrosfrön i den och när jag tänker på henne tänker jag också på rallarrosor. Tror att hon hade en jättelik sommarbukett med rallarrosor i, just den gången jag fick näverburken. Hur tehuven av tovad ull hamnade i vårt hem, minns jag inte. Men den hör till och har gjort det länge. I bakgrunden skymtar Saras fina blomtavla som hänger i vårt kök.

Frukost 1:a maj 2013