Gå baklänges fanns inte i mina drömmar

H läser Rufsi, Tufsi, Tott för stora- och lillasyster

Att kunna läsa eller inte kunna läsa – utgör gigantiska skillnader i ditt liv. Det handlar om att få ett jobb, tjäna dina egna pengar och om dina möjligjheter att delta i samhällsutvecklingen. Att läsa är demokrati! Genom att läsa kan du spegla dina egna drömmar i andras, du kan se livet med andra glasögon än dina egna, du kan skratta och gråta tillsammans med andra. Genom läsandet kan du lära mer, du kan forska, du kan kommunicera med hela världen. Du kan läsa tidningar, romaner, handböcker, undertexter till filmer, information, poesi och du kan läsa en text som din käresta har skrivit till dig. Läsandet gör att du växer som människa.

Att höja läskunnigheten är avgörande för att ett land ska resa sig ur fattigdom. Att alla barn ska gå i skola, är ett av FN:s åtta millenniemål för att minska världfattigdomen. Globalt sett kan också allt fler läsa och skriva. Många av världens allra fattigaste länder kämpar hårt med detta. Fler går i skolan, fler lär sig läsa. Det är bra.

I Sverige går läsandet bakåt. Det finns många tecken på det.
Vi läser mindre, pojkar och unga män läser minst.
Fler lämnar skolan utan att kunna läsa.
Det finns massor av barn i skolan som måste vänta i månader, ibland år för att få en diagnos, innan de får den hjälp de behöver för att kunna läsa
Det finns lärare i åk ett som inte vet hur man gör, när man ska lära barn att läsa.

Många barn i åk ett behöver läsa med en lärare tio minuter varje dag för att knäcka läskoden, men lärarna har inte tid.
Lärare läser mindre och mindre själva.
De som börjar läsa på högskola har sämre språkförståelse.
Och så vidare, och så vidare.

Vi läser alltså mindre och sämre i Sverige än vi gjorde för tio, tjugo år sedan. Det går inte framåt, det går bakåt. Detta tänker jag på nästan varje dag. Det pratas på tok för lite om det. Jodå, visst hör vi om katastrofer, nedläggning av skolor, resursbrist, besparingar, procentsatser och spruckna budgetar. Vi hör också om sjukskrivna lärare, brist på lärare, förtvivlade föräldrar och om bråkiga barn och uttråkade ungdomar som helst bara vill sova.

Men jag tycker att vi pratar för lite om vad det gör med oss människor att förmågan och lusten att läsa sjunker. Vad händer med oss och vad händer med vårt samhälle? Vad skulle behövas för att varenda unge skulle få precis så mycket som den behöver för att lära sig läsa under första-andra året i skolan? Och vad  beyder det  för dem som får det och vad betyder der för dem som bli borttappade redan som sjuåringar? Hur ser vi till att tekniken hjälper, inte stjälper barnen i sin språkutveckling? Vad behöver en lärare för att kunna lära alla barnen läsa? Vad behöver barnen och vad behöver föräldrarna? Vad betyder alltihop detta för oss människor? Jag behöver inga mer budget- resurs- och välja-fritt-diskussioner. Jag vill ha goda samtal om vad som händer inom dig och mig och hur det i sin tur påverkar vårt gemensamma samhälle.

Vad händer med vår demokrati, när läsandet går bakåt, inte framåt? På 70-talet fanns det bara FRAMÅT i mina drömmar, i min privata värld och i mitt politiska arbete. När jag tänker på LÄSANDET I SVERIGE IDAG – jag lovar att jag gör det nästan varje dag – så kastas jag mellan stor sorg (som man känner vid allvarliga förluster) och att bli djävligt förbannad!