Modfälld, ledsen och förbannad

Nu har jag läst Susanna Alakoskis bok ”Oktober i fattigsverige”. Den griper tag i mig, gör mig modfälld, ledsen och förbannad och jag funderar på vad det är jag tycker är värst. Den här boken är en sådan bok jag bara kan läsa om dagen, när det är ljust ute. Om jag läser den på natten kan jag inte sova alls. Men vad är det då som är värst?

Det är flera saker som är värst. Att det finns så många fattiga människor i vårt land, bara det borde räcka. Jo, jag vet att det finns många fattiga och ändå fattigare i hela världen, men jag lever mitt liv i Sverige och tycker att vårt land skulle kunna så mycket bättre än idag.  Att vara fattig sätter så många spår särskilt hos barnen, det ger minnen som aldrig går ur. Jag tänker på att ständig brist på pengar gör att man aldrig får vara med. Man får inte delta. Man får inte uppleva så mycket nytt och man måste ljuga om att man inte vill, när man inte vill säga att man inte har råd. Man kan vara på fattig på olika sätt. En del säger: ”Pengar spelar ingen roll.” Nej, pengarna spelar inte hela rollen i ett lyckligt liv, men när pengarna är slut då spelar de stor roll. Skillnaden mellan att ha och inte ha är stor.

Politikens oförmåga svider. Eller varför inte säga det rakt ut? Det handlar om politikens brist på vilja. Kan man bygga arenor den ena mastodontiskare än den andra, borde man kunna se till att det inte finns människor som vräks från sina hem? Eller människor som aldrig haft något hem?  Eller? Var det naivt att tänka så? Eller?

Ett citat ur Alakoskis bok:
”Somnar” … ”och drömmer att alla politiska partier brandtalar ur hjärtat om dem som har det sämst i samhället, om den moderna fattigdomen, men vaknar av att jag själv håller ett tal till nationen.
.
Vi måste hjälpas åt.
Vi får inte sluta hjälpa varandra.” (Slut på citatet.)

Jag önskar att jag var en bland många som höll de där brandtalen.

 

 

 

Ett svar till “Modfälld, ledsen och förbannad”

  1. Vicki skriver:

    Connie, I just came in from dead heading the Shastas and what runs out from under the as0&#ser823t;. a full grown bunny. I can not say I am shocked, but it is the first in my yard after a few years. The rabbits live on our block, but the other side of the street. I knew it would not be long before I get a family here since I planted asters last year. Bunny dessert. I need a dog again.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *