Genom alla år som jag varit aktiv inom kulturpolitiken har jag lärt mig en sak när det gäller utomhusskulpturer. När det kommer ett nytt konstverk i parken eller längst gångstråket där människor flanerar, blir det ofta starka rekationer. De som ringer eller skriver är ofta förbannade! Konstverket är fult, för stort, fel placerat eller allmänt olämpligt, tycker många. Dessutom anser man att det är för dyrt.
Sedan går tiden. En dag måste konstverket tas in för renovering eller kanske till och med flyttas till någon annan plats. Då sätter folkstormen igång igen. Varför har ni tagit bort det? Hur kan ni göra så med vår fina staty? Är ni inte kloka i huvet? Varför bryr ni er inte om oss?
Två tankar far genom mitt huvud. Utan konsten blir världen arm. Och: Vi saknar inte kossan förrän båset är tomt.
Så är det ofta, du har rätt, Ann. Men ofta är det nog inte själva konsten, jag tror,att de tär andra frustrationer som ligger bakom behovet att opponera sig mot konstens intryck i ens livsrum. Konst är det ofarligt, att ha en åsikt om. Den blir en katalysator. För något annat, en sort hjälplöshet
Den andra reaktionen, när konsten försvinner, beror nog på, att man verkligen lärt sig gilla verket och saknar det!
Det där med katalysator för något annat, det har du säkert mycket rätt i. Det får mig att instinktivt tänka på andra mycket starka reaktioner i mina gamla hemtrakter. Jag tänker på varg eller inte varg. Det handlar om skogen och om vargen, men också om väldigt mycket annat.