Lars Hansare

Mina ord vandrar, de är resenärer och alltid på väg. De möter andra ord, de formar sig till meningar. Tillsammans bygger de stycken, kapitel. Är de tillräckligt starka och modiga uppträder de gemensamt som noveller och då och då blir de till en roman. På vägen kan de understundom finna samklang med bilder, som också är ord som gömmer sig bakom kontraster, gråskalor och färger.

Orden är mina vänner, jag vaknar med dem, de sällskapar med mig under dagen och när jag släcker min sänglampa om kvällen klingar de sakta av för att under nattens timmar leta sig fram till nya spännande möten, former och föreningar. Mina ord vill bli nedskrivna, omskrivna, sedda, lästa.  Det är orden, språken, som är, och måste vara, kittet som förenar människor. Så var det med kilskriften en gång för många tusen år sedan, även så med hieroglyferna. All världens språk har en sak gemensamt, orden: på grekiska och kinesiska, skrivna med kyrilliska tecken eller koreanska. Eller som i dagens värld med kryptiska SMS.

Det är orden som i min fantasi skall förena och skapa fred och försoning, skrivna på traktat, i lagar och på plakat, göra allt det som krut och kanoner så skändligen misslyckats med. Jag bor där vinet växer och när jag lägger klasen med mogna druvor i min hand kan jag förnimma, fantisera, förvandla. Ord är som druvor, de har skal, kött, saft och en hård kärna.  De vill få oss som plockar druvorna på parnassens sluttningar att förstå. De vill förnöja, förarga, förena. I Johannesevangeliet 1:1 står skrivet: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Jag tror inte på Gud, men jag känner respekt för bibelordet.

http://egenutgivarna.se/lars-hansare/
http://hansareordblogg.se/

Lars Hansare

Just nu läser jag Potatistjuven av Lars Hansare. Det är en samling inspirerande och spännande
noveller som gång på gång byter perspektiv. Det är ett energiskt driv som sätter mig i reaktioner som ”jaha, blev det så”, ”oj då” och ”så kan man ju också se på saken”. Dessutom ackompanjeras varje berättelse av en fin akvarell av Jane Hansare. Potatistjuven rekommenderas varmt!
Lars Hansare föddes i Norrköping. Tidigt blev han elev hos den framgångsrike fotografen Christer Strömholm i Stockholm. Foto och film har varit en stor del av hans liv. I sitt företag Hansare Communications har Lars gjort många arbeten för SVT i form av nyhetsinslag och dokumentärer. Men han har också filmat inom näringslivet, hos ASEA, Volvo och IKEA för att nämna några exempel.
På senare år har Lars passion för bilden mer och mer glidit över i orden.  Sedan 1999 har han bott med sin hustru, tillika min studiekamrat i Lund på 60-talet, Jane Hansare i Castelnau de Guers, en charmig vinbondeby i centrala Languedoc. Från sin ”skrivarstuga” som ligger under takåsen i deras vackra medeltidshus har han skrivit reportage, debattartiklar och flera böcker. En av de senare är Potatistjuven. Den och flera andra av Lars böcker har Jane Hansare illustrerat.
Lars är min gästbloggare i februari. Inom kort kommer ni få ta del av hans inlägg.

Läs mer om Lars Hansare:

http://hansareordblogg.se/
http://egenutgivarna.se/lars-hansare/

Utsikt från skrivarstugan

Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor

Här kommer Hedvig van Berlekoms bidrag med temat JULDAGSVEMOD.

Det faller ett ihållande regn över staden och hon blir stående i fönstret. Ser hur dropparna liksom studsar mot den våta asfalten nere på gatan och minns snön. Barndomens snö. Alltid djup, alltid där. Hon lyssnar till hans fortfarande sömntunga andning från andra sidan rummet och kommer att tänka på hyacinten i vardagsrummet. Följer en man i vindjacka med liten hund nere på gatan. Hon hade lagt märke till att hyacinten hade börjat bli brun i kanterna redan dagarna innan jul. Tänkt att de borde köpa en ny. Mannen nere på gatan drar i kopplet. Hunden är svart och vit och den försöker hela tiden ruska av sig regnet, hoppar lite i steget.

De hade firat julafton med hans föräldrar i stan. Där och då hade det gnistrat. Föräldrarna hade som tradition att ha levande ljus i granen och brasa. När de gick hem i natten hade de skrattat när de konstaterat att båda som barn hade trott att ingen människa i världen arbetade på julafton. Mobilen vibrerar i handen: Ett erbjudande om spaweekend för två personer, ett nybyggt hotell i Prag eller 5-stjärnigt på Portugals kust. Först till kvarn. Hon får lust att väcka honom och fråga om de inte kan dra.

Även om de inte skulle fira julen hemma ville hon egentligen ha lägenheten full av julblommor och hemgjorda arrangemang. Att kylskåpet skulle vara fullt och gran. Ville ha gran. Pastelliga smällkarameller med jämna fransar och balkong med belysning. Varför hade de köpt en lägenhet utan balkong? Dagen efter julafton i barndomen tänker hon. Dagen då allt var över. Minns att hon kunde gråta. Är känslan nu stulen från då?

Dropparna på rutan möts, rinner ihop och isär. Innan hon sätter på kaffe och väcker honom drar hon på sig stövlar och regnkappa och stoppar hyacinten i en kompostpåse. Att köpa en ny känns plötsligt främmande.
Juldagen passerar, tänker hon.
Regnet drar förbi.

Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor

Vi har travat kilometer efter kilometer i Slottskogen min skrivkompis och jag. Vi har bubblat om ord, metaforer, fantasier och verklighet. Vi har också pratat om lusten och trösklarna. Ställt frågorna, vad är egentligen en blogg, varför ska man skriva överhuvudtaget och vad vore livet värt om man inte gjorde det?

Slottskogen Göteborg

Min skrivkompis heter Hedvig van Berlekom. Sedan flera år har hon arbetat på Galleri Viktoria och på Författarcentrum Väst. Kika också in på VANBERLEKOM design&kommunikation. Hedvig tar sig tid att skriva. Fast just nu är tiden ofta lite svår att få till. Nytillskottet i familjen, två fina flickor tar sin rättmätiga plats.

Strax efter jul gav vi varandra en skrivuppgift med temat juldagsvemod. Ni har redan fått läsa mitt bidrag. Inom kort kommer Hedvigs.  Min skrivkompis är också min dotter.

Hedvig van Berlekom. Foto: Nanna van Berlekom