Siffror, pengar,beslut och klagan tar allt

Långbryggan i Rättvik har ingenting med texten att göra, förutom att bilden togs 2006.

Hösten 2006 tänkte jag ofta på äldreomsorgen i kommunen. Jag bodde i Orsa då och var kommunstyrelsens ordförande. Men jag tror inte jag var ensam om tankarna och jag tror det var så här i många andrda kommuner också. Och jag tror det kan vara så här fortfarande …

Vi räknar och jagar pengar för de räcker aldrig, pengarna.
Vi tillskjuter nya, men de är ändå alltid slut.
Fullständigt oacceptabelt.

Chefer har inte förstått.  Vem som helst kan anställa vikarier.
Personalen vill inte jobba på någon annan avdelning än sin egen.
Kommunen anställer en ekonom.
Ekonomen letar efter pengar i tomma hål, hon fortbildar och utbildar.
Hon hittar felbudgeteringar och många fattade beslut som inte genomförs.
Pust, stön, hjälp!

Inför valet skriver jag tidningsartiklar. De handlar om de äldres trygghet, deras rätt att bestämma hur de ska bo, hur mycket hjälp som behövs för att kunna klara sin vardag.
De äldre byggde vårt samhälle, då för länge sedan, när jag var liten. De tog hand om mig, nu är det deras tur.
Jag tänker på hus med hiss och handikapptoaletter, rollatorvänliga gångstigar och inga gatstenar i vägen. Det kostar pengar.

Efter vår ekonomiska genomlysning gör vi ekonomiska omstruktureringar.
Jag befinner mig nu i en värld full av kostnadsställen, ekonomiska repressalier och kamrersuttalanden.
Var det därför jag blev politiker?

Alla gillar inte kommunen nu. Någon ringer mig, vill berätta något.
”En gammal dam vill ta sitt liv, på grund av de politiska besluten.”
”Ta sitt eget liv” tänker jag ”på grund av beslut som jag har fattat?”
Ta sitt liv på grund av mig.

Det demonstreras och protesteras. En anställd ringer och säger att arbetskamraterna är oprofessionella.
Jag vill prata, lyssna, förstå.
Personalen tycker att jag sviker vallöften.
Jag förklarar och försvarar och berättar och försöker.

Men jag vill så mycket annat. Jag vill så mycket mer.
Jag vill att de äldre ska ha kultur, motion, glädje, god mat, lukt av vällagad mat, blommor, trädgård och mycket mindre medicin.

Jag vill, jag vill, jag vill …
men jag hinner inte dra in andan och säga allt det där.

Siffror, pengar, beslut och klagan tar allt. Jag vill inte.
Jag vill.