Hedvig van Berlekom. Foto: Christina Nistor
Här kommer Hedvig van Berlekoms bidrag med temat JULDAGSVEMOD.
Det faller ett ihållande regn över staden och hon blir stående i fönstret. Ser hur dropparna liksom studsar mot den våta asfalten nere på gatan och minns snön. Barndomens snö. Alltid djup, alltid där. Hon lyssnar till hans fortfarande sömntunga andning från andra sidan rummet och kommer att tänka på hyacinten i vardagsrummet. Följer en man i vindjacka med liten hund nere på gatan. Hon hade lagt märke till att hyacinten hade börjat bli brun i kanterna redan dagarna innan jul. Tänkt att de borde köpa en ny. Mannen nere på gatan drar i kopplet. Hunden är svart och vit och den försöker hela tiden ruska av sig regnet, hoppar lite i steget.
De hade firat julafton med hans föräldrar i stan. Där och då hade det gnistrat. Föräldrarna hade som tradition att ha levande ljus i granen och brasa. När de gick hem i natten hade de skrattat när de konstaterat att båda som barn hade trott att ingen människa i världen arbetade på julafton. Mobilen vibrerar i handen: Ett erbjudande om spaweekend för två personer, ett nybyggt hotell i Prag eller 5-stjärnigt på Portugals kust. Först till kvarn. Hon får lust att väcka honom och fråga om de inte kan dra.
Även om de inte skulle fira julen hemma ville hon egentligen ha lägenheten full av julblommor och hemgjorda arrangemang. Att kylskåpet skulle vara fullt och gran. Ville ha gran. Pastelliga smällkarameller med jämna fransar och balkong med belysning. Varför hade de köpt en lägenhet utan balkong? Dagen efter julafton i barndomen tänker hon. Dagen då allt var över. Minns att hon kunde gråta. Är känslan nu stulen från då?
Dropparna på rutan möts, rinner ihop och isär. Innan hon sätter på kaffe och väcker honom drar hon på sig stövlar och regnkappa och stoppar hyacinten i en kompostpåse. Att köpa en ny känns plötsligt främmande.
Juldagen passerar, tänker hon.
Regnet drar förbi.
Lämna ett svar