Månatligt arkiv: maj 2013

Just nu läser jag Att göra Kärlek, av Mats Söderlund. Det är en ovanlig bok. Det är en bra bok, tycker jag. Den handlar om mansrollen och den handlar om kärlek – alltså handlar den om relationer människor emellan. Här finns mycket igenkännande! Känns så befriande att någon – och dessutom en man – säger rakt ut det som rör sig i huvudet på många. Många människor pratar mycket om sex/relationer med vänner, kompisar, systrar och bröder, men många gör det inte alls. Sex är forfarande mycket tabuomspunnet.

Nu vet jag en person som skulle behöva läsa Göra kärlek. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund citerades i samband med att en undersökning om svenskarnas sexliv visat att kristdemokrater har mest sex av alla partisympatisörer. Deras ledare säger: ”Bli kristdemokrat och du får ligga mer.”

Jag säger bara det Göran Hägglund, läs Mats Söderlunds bok Göra kärlek. Jag tror du behöver det.

HAVET RÄCKER INTE åker tåg. Björkarna står i parad utanför fönstret. Berättelsen handlar om Lone och hon åker också tåg. I slutet av boken har hon varit på besök i Dalarna och är på väg till Göteborg som blivit hennes nya hem.

”Lone är i sin liggvagnskupé. Än så länge är hon ensam. Hon drar ner fönstret och sticker ut huvudet i den sena kvällen. Tågets dunkande slår mot rälsen, farten ökar och skogens stammar tätnar. Mamma du finns inte mer, men din syster finns, tänker hon och blir blandat varm och glad.

Hon står länge i fönstret och låter den kyliga luften fylla lungorna. Hon känner att vinden vill väl. Så kryper hon ner under filten med kupéfönstret fortfarande neddraget mot världen utanför. Av det dunkande ljudet och de friska fläktarna låter hon sig sugas bort från sina innersta ensliga tankar. Hon tänker på den syrefyllda luften som fyller kupén. Den luften är så frisk som bara vårens vindar kan vara.”

Golv i Venedig som inte har med texten att göra

Bankpersoner borde lära sig att prata med företagare och företagare måste bli bättre på bankens språk. Det skulle gynna både företagarna och bankerna.

Så sa de på radion och det tror jag på. Jag tror också att det finns många fler som borde lyssna bättre på varandra. Vi har byggt upp ett komplext samhälle. Det är inte bara svårbegripligt, det är många gånger omänskligt. Livsviktiga beslut som rör människors liv styrs allt mer av beslut fattade av jurister enligt lagar och föreskrifter som beslutats av politiker. Och politikernas viktigaste ledstjärna är ofta pengar. Pengar och kostnader skymmer sikten för människan. Människors liv formas mer och mer av jurister och pengar, mindre på humanistiska grunder. Ingen vill göra fel, men jag tror att många regler skulle ge utrymme för mer humana tolkningar om de som beslutar vågar se det. Och går det inte att fatta beslut där människan det gäller är något mer än en siffra, ja, då är det dags att ändra lagarna.

Jag tänker så här när det gäller barn som utvisas ensamma till länder de aldrig varit i, när välfungerande föräldrar tvingas skiljas från sina barn på obestämd tid, när sjuka människor utvisas till länder där de inte kommer få livsnödvändig vård, när uppenbarligen sjuka människor nekas sjukpenning, när dödssjuka människor tvingas söka jobb …

Ja exemplen är många. Några som definitivt måste lära sig att prata varandras språk är läkare och försäkringskassan. Det skulle gynna människan – men knappast försäkringskassans budget. Idag fungerar försäkringskassan inte som den trygga försäkring som var meningen, utan som ett lotteri med många nitlotter. Ytterst handlar det om den styrande regeringens politiska vilja. Idag slås människor ut på ett obegripligt sätt, medan skillnaderna mellan rika och fattiga stadigt ökar.

Vatten

Jag har en svart och en brun och en svart och en röd och en svart. J har en grön. Nu vill jag aldrig tvätta dem mer. Med ett halvt öra hörde jag om det lilla, konstgjorda luddet som lägger sig som en broms i rören, filtreringsfilter eller kanske hela havet. Vad vet jag. Jag tänker på det ibland och jag vill inte tvätta dem. Men jag tänker inte riktigt ordentligt på det för då blir jag nästan galen. Galen och tokig över människornas fenomenala förmåga att effektivt förgöra den gröna kvist vi själva sitter på. Tvätta inte fleece. Usch.

Eller: tvätta dem inte oftare än nödvändigt och köp inte för många nya.

Det är just när det snurrar som mest , som det gäller att komma ihåg det. Komma ihåg att hejda mig. Hejda mig när kreativiteten håller på att döda mig. När fantasin,  idéerna och lusten gör mig så trött och yr. Det är då det börjar bli farligt, trots att allt är så roligt.  Det är ett bedägligt tillstånd. Ibland har jag känt mig som en hårddisk på en dator. En gammal dator med begränsad kapacitet. Det har helt enkelt känts som att det inte finns plats. Proppfullt.

På senare år har jag lärt mig att känna igen tecknen. Tecknen på att nu är det för mycket. Nu måste jag stilla mig, annars går det illa. Annars går jag i väggen, heter det visst. Ett tecken är att kroppen inte hinner med. Den gör ont. Ett annat är när jag hör min mun säga: Det ska jag göra samtidigt som en tanke finns i bakhuvudet: Undrar om jag kommer att komma ihåg det? Ett tredje är när min goda sömn plötsligt inte är god längre. Ett fjärde är yrseln.

Så finnas det ett helt annat tillstånd. När jag är där, blir jag rädd. Det är när jag inte längre kan höra fåglarna sjunga . Fast det är vår.

Detta är ett utdrag ur min första bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. Den kom ut 2009. Vill du veta mer om den, läs här.

Foto: Johan Berlekom

Bilden ovan har inget med texten att göra. Jo, förresten, det finns alltid en bro mellan nu och tiden som var.

När jag var bortrest i februari gjorde någon inbrott i vår källare. J var där och röjde det värsta men sedan dess har vi inte orkat gå ner och titta på stöket. Vi brukar ha ordning i och utanpå alla lådor, nu var allt kastat huller om buller. Man tappar lusten och drar sig hellre undan.

Men i söndags var det dags. Jag samlade kraft, gick ner i vårt sargade förråd med grova skor, stor ficklampa och handskar. Inte kul att hitta vår 26-årige sons babykläder på golvet tillsammans med pappas gamla dagböcker, pappa som föddes 1901.

Men lite spännande blev det också. På golvet inträngd bland några lårar hittade jag en nedtecknad, dramatisk, känslosam dröm som jag själv tecknat ner 1971. Hade ingen aning om att jag någonsin drömt så … men den inspirerade mig genast till en scen i min nästa bok.

Bland bråten och hopskrynklat låg också ett röntgenbesked från 1944. Det gällde pappa och talade om att hans acromio-cvlavicularled (leden mellan bröstbenet och nyckelbenet) var så kraftigt inflammerad att han borde avstå från kalla bad i tre veckor. Jag hittade också ett litet tidningsurklipp från 1971 som berättade följande:

”Det blir svårare att undervisa i matematik när ettöringen försvinner nästa år. Myntreformen, som innebär att femöringen blir vårt minsta mynt, skapar också en komplicerad vardagsmatematik, konstaterar skolinspektör Östen Persson, Malmö, i Lärartidningen. Han påpekar att ettöringen varit skolmatematikens trogne följeslagare i nästan 100 år. Den har gjort ovärderlig nytta då det gällt att åskådliggöra hur man lånar vid tiotalsövergång.

– Hela vårt positionssystem har kunnat åskådliggöras med hjälp av ettöringen, tioöringen och enkronan. Hr. Persson medger att man i stället kan använda enkronan, tio- och hundrakronorssedlar. Men, säger han, papperets förvandling i klingande mynt gör tankeprocessen mödosammare vid tiotalsövergång.”

Oj, var det med ettöringens försvinnande problemen i skolan började? Det har ju alldeles kommit bort i debatten!

Det är förföriskt när det tuktade möter det vilda. Snart är det dags för Azaleaparken i Slottsskogen i Göteborg att bjuda upp till några ljuvliga försommarveckor.

Just nu upptas mitt inre tankearbete mycket av skrivprocesser. Hur går det till att formulera texter och böcker? När uppstår ett skrivflöde som inte går att stoppa och när byggs de höga trösklarna fram till skrivbordet och vem bygger dem?

Samtidigt läser jag Och allt ska vara kärlek, av Kristian Lundberg. Han säger:
”Den som skriver är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne.”

Nu har jag läst Susanna Alakoskis bok ”Oktober i fattigsverige”. Den griper tag i mig, gör mig modfälld, ledsen och förbannad och jag funderar på vad det är jag tycker är värst. Den här boken är en sådan bok jag bara kan läsa om dagen, när det är ljust ute. Om jag läser den på natten kan jag inte sova alls. Men vad är det då som är värst?

Det är flera saker som är värst. Att det finns så många fattiga människor i vårt land, bara det borde räcka. Jo, jag vet att det finns många fattiga och ändå fattigare i hela världen, men jag lever mitt liv i Sverige och tycker att vårt land skulle kunna så mycket bättre än idag.  Att vara fattig sätter så många spår särskilt hos barnen, det ger minnen som aldrig går ur. Jag tänker på att ständig brist på pengar gör att man aldrig får vara med. Man får inte delta. Man får inte uppleva så mycket nytt och man måste ljuga om att man inte vill, när man inte vill säga att man inte har råd. Man kan vara på fattig på olika sätt. En del säger: ”Pengar spelar ingen roll.” Nej, pengarna spelar inte hela rollen i ett lyckligt liv, men när pengarna är slut då spelar de stor roll. Skillnaden mellan att ha och inte ha är stor.

Politikens oförmåga svider. Eller varför inte säga det rakt ut? Det handlar om politikens brist på vilja. Kan man bygga arenor den ena mastodontiskare än den andra, borde man kunna se till att det inte finns människor som vräks från sina hem? Eller människor som aldrig haft något hem?  Eller? Var det naivt att tänka så? Eller?

Ett citat ur Alakoskis bok:
”Somnar” … ”och drömmer att alla politiska partier brandtalar ur hjärtat om dem som har det sämst i samhället, om den moderna fattigdomen, men vaknar av att jag själv håller ett tal till nationen.
.
Vi måste hjälpas åt.
Vi får inte sluta hjälpa varandra.” (Slut på citatet.)

Jag önskar att jag var en bland många som höll de där brandtalen.

När vi bestämde oss för att flytta från Orsa till Göteborg såg det ut så här omkring oss.

Den dagen vi for såg det ut så här. Det var femton grader kallt och jag undrade om det var ett klokt beslut vi fattat.

Efter att ha åkt tåg genom halva landet möttes vi av detta och jag undrade: Vad har vi gjort? Det var i februari månad.

När vi tittade ut genom fönstret i april såg det ut så här på vår gård. Vilken överraskning! Vi hade ju ingen aning om att något så vackert skulle komma till oss varje vår. Men det obeskrivligt sköna går obegripligt fort. Körsbärsblommens allra vackraste stunder varar en dag eller två. Med en gynnsam sol och lena vindar kanske de stannar hos mig i tre dagar. Det gäller att jag är hemma då, att jag öppnar mina ögon och ser dem varenda sekund jag är i deras närhet.

I år smög sig den vackraste dagen på oss. Efter alla kyliga nätter kom så äntligen sol och värme och i onsdags var det dags för maximum. Kanske i torsdags. Idag söndag, är redan marken täckt av tusentals rosa blomblad.

Undrar hur många timmar sammanlagt jag suttit i mitt liv och tillsammans med andra formulerat mål, visioner, delmål, strategier och viljeyttringar. Alltid upplever jag då någon slags brist på struktur i min hjärna. Jag fattar aldrig riktigt  vad som är vad – hur det ska utryckas för att alla ska tycka att det blir rätt – och så att verkligheten också blir det som vi menade. Ibland formulerar vi texter för textens egen skull och för att det ska gå att utvärdera. För det har vi politiker fått lära oss: skriv ingenting som inte går att utvärdera! Så ibland skriver vi något som går att utvärdera istället för att formulera det vi innerst inne ville med vår politik!

Dokumenten är viktiga. Men allra viktigast är vad vi människor gör med dem. En strategi må vara hur vacker som helst, men det är vi själva som fyller den med innehåll. Med en strategi i handen får jag aldrig någonsin glömma att berätta hur jag menar, vad jag vill uppnå och vad jag drömmer om. Det är de sanna berättelserna som griper tag i människor.

Sen gäller det att koppla alla de vackra orden till själva livet. Jag måste inte leva 100% rätt och klanderfritt dygnets 24 timmar. Men om mina prioriteringar i livet går i någorlunda takt med det jag säger att jag vill eller åtminstonne i samma riktning,  då kan jag tro på mina egna strategier och människorna börjar tro på mig.