Prata varandras språk

Golv i Venedig som inte har med texten att göra

Bankpersoner borde lära sig att prata med företagare och företagare måste bli bättre på bankens språk. Det skulle gynna både företagarna och bankerna.

Så sa de på radion och det tror jag på. Jag tror också att det finns många fler som borde lyssna bättre på varandra. Vi har byggt upp ett komplext samhälle. Det är inte bara svårbegripligt, det är många gånger omänskligt. Livsviktiga beslut som rör människors liv styrs allt mer av beslut fattade av jurister enligt lagar och föreskrifter som beslutats av politiker. Och politikernas viktigaste ledstjärna är ofta pengar. Pengar och kostnader skymmer sikten för människan. Människors liv formas mer och mer av jurister och pengar, mindre på humanistiska grunder. Ingen vill göra fel, men jag tror att många regler skulle ge utrymme för mer humana tolkningar om de som beslutar vågar se det. Och går det inte att fatta beslut där människan det gäller är något mer än en siffra, ja, då är det dags att ändra lagarna.

Jag tänker så här när det gäller barn som utvisas ensamma till länder de aldrig varit i, när välfungerande föräldrar tvingas skiljas från sina barn på obestämd tid, när sjuka människor utvisas till länder där de inte kommer få livsnödvändig vård, när uppenbarligen sjuka människor nekas sjukpenning, när dödssjuka människor tvingas söka jobb …

Ja exemplen är många. Några som definitivt måste lära sig att prata varandras språk är läkare och försäkringskassan. Det skulle gynna människan – men knappast försäkringskassans budget. Idag fungerar försäkringskassan inte som den trygga försäkring som var meningen, utan som ett lotteri med många nitlotter. Ytterst handlar det om den styrande regeringens politiska vilja. Idag slås människor ut på ett obegripligt sätt, medan skillnaderna mellan rika och fattiga stadigt ökar.

2 svar till “Prata varandras språk”

  1. Mia skriver:

    Precis som du skriver så styrs ju myndigheter av lagar – lagar som är beslutade av riksdagen – som är vald av folket. Det är så en demokrati fungerar.
    Och faktum är ju att trots att man har en sjukdom är det ju inte säkert att arbetsförmågan är nedsatt för det.

    Alla som vill ska inte ha sjukpenning. Om du trodde att alla människor som får ett läkarintyg har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom – så har du fel.
    Många läkare medger att de sjukskriver människor som egentligen inte behöver – för att de tycker synd om människor, för att de tjatar, för att de hotar, för att de inte ger sig. Och jag skäms lite för att säga att jag själv tidigare sjukskrivit en del människor av den anledningen.
    Men om samhället ska fungera tryggt och rättssäkert kan inte alla förvänta sig att samhället ska försörja dem bara för att de själva tycker att chefen är dum, eller för att de inte orkar jobba, eller för att det är tråkigt på jobbet, eller för att det är mycket som pågår i privatlivet. Kan man jobba ska man göra det. Vem ska annars betala för dem som verkligen behöver? En läkares ord är inte alltid den riktiga sanningen, tyvärr.

    När du skriver att Försäkringskassan och läkarna borde tala samma språk, men att FKs budget då skulle bli sämre – då låter det som att FK ska köpa allt från läkarna, men borde inte läkarna sätta sig in i hur sjukförsäkringen fungerar? Det är en försäkring – inte en allmän rättighet som något slags statligt sparkonto. Och Sverige har en av de allra bästa sjukförsäkringarna i världen. Det ska vi vara tacksamma för. Men precis som med vilken annan försäkring som helst, måste man ju kunna styrka det man påstår. Och tyvärr håller det tunt ibland. Jag vet själv, för att jag faktiskt har tagit mig den tiden att på allvar sätta mig in i systemet, istället för att bara tycka en massa i enlighet med medias ensidiga rapportering. I samma takt som snyfthistorierna målas upp kommer allt fler rapporter om människor som försnillat miljontals kronor genom att fejka handikapp. Jag lovar dig – alla de har också läkarintyg. Jag hoppas verkligen att de läkarna ser över sitt yrkesval.

    Och du, 93 procent av alla sökande får sjukpenning. Förstår att det inte är det intrycket man får av tidningarnas alla vinklade och rätt tröttsamma tycka-synd-om- berättelser, men det är ett faktum.

  2. Ann Beskow skriver:

    Tack för dina synpunkter. Jag tänker inte påstå att du har fel och jag rätt. Frågan är alldeles för komplex för det. Vi kan säkert båda ge exempel från verkligheten för att stärka vår uppfattning. Du säger att du faktiskt har tagit dig tiden att på allvar sätta dig in i systemet, istället för att tycka en massa i enlighet med medias ensidiga rapportering. Det kan jag lova dig att även jag har gjort. Jag är långt mer insatt och engagerad i dessa frågor än det som jag får från media. Och i verkligheten har jag mött människor som – enligt mitt sätt att se det – farit mycket illa i samband med sjukskrivning och sina kontakter med försäkringskassan; de har bemötts på ett sätt som har varit oförusägbart och svårbegripligt. Jag har också mött läkare som beklagat sig över att inte de själva och försäkringskassan ”talar samma språk” och att patienten därför kommer i kläm på ett orättvist sätt.
    Som både du och jag säger handlar detta ytterst om politik och jag tycker att den politik som råder idag i förhållande till sjukskrivna ibland slår både hårt och fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *