Månatligt arkiv: april 2012

Idag bjuder jag på ett citat ur en av de böcker jag läser just nu, ”ru” av Kim Thúy.

”En av mina hyreskompisar pluggade i flera år teologi, arkeologi och astronomi för att ta reda på vem vår skapare är, och varför vi finns till. När hon kom hem till lägenheten på kvällarna hade hon inte med sig några svar, bara frågor. Den enda fråga jag själv har ställt mig är när jag kan tänkas dö. Jag borde ha valt när det ska ske innan mina barn föddes , för sedan dess är döden inte längre något alternativ. Den småsyrliga doften av deras solvarma hår, svettdoften från deras ryggar när de vaknar mitt i en mardröm och kritdoften från deras händer efter skoldagens slut har tvingat mig – och tvingar mig fortfarande – att fortsätta leva, att bli bländad av skuggan av deras ögonfransar, berörd av en snöflinga och förtvivlad av en tår på deras kind. Mina barn har gett mig den enastående förmågan att blåsa på ett sår så att det onda försvinner, att förstå ord som inte sägs, att ha svar på alla frågor, att vara en fe. En fe förälskad i deras dofter.”

En älskad bild från en älskad tid som gått. Det var på den tiden då allt var helt underbart och ganska hemskt hela tiden. Jag stod på någon slags topp av mina samhällsinsatser, inte minst i tidsomfång räknat. Barnen var utflyttade, jag hade mycket egen tid och ändå mera arbetstid. Jag blev stimulerad och lärde mig nytt varenda dag, jag visste att det snart skulle ta slut och därför tog jag vara på varje stund. Jag minns att jag lovade mig själv, att varenda dag göra något som jag tyckte om att göra och verkligen ville göra. Jag lät alltså inte alla andra styra min tid, utan hade också ett eget kommando.

På den tiden åt jag lingon till frukost varje morgon. Jag fick dem alltid av goda vänner. Och på sommaren åt jag persilja varje middag, först från trädgården och sedan från balkongen.

På bilden står en nyss av lingon uräten, tom glassburk tillsammans med ett knippe färsk persilja på perstorpsfönsterbrädan i mitt sista hem i Orsa, innan jag flyttade till stan. Det är en bild från en mycket lycklig tid!

Älska mig
men kom inte för nära
lämna plats åt kärleken
att skratta åt sin lycka
låt alltid en eld av mitt blonda hår
vara fri
Maria Wine

Både som privatperson och som socialdemokratisk politiker brukar jag ofta säga att kultur är viktigt. Ibland tänker jag att andra tänker om mig: Hon bara tjatar och tjatar om att kultur är viktigt, men vad menar hon egentligen. Ibland tvingar jag mig själv att formulera mig. Det som nu följer är – just nu – mitt sätt att uttrycka vad jag innerligt önskar ska genomsyra den socialdemokratiska politiken både inför och efter nästa val:

Kultur ska vara en basvara. Så länge vi låter kulturpolitik följa med konjunkturens uppgångar och nedgångar, så till den grad att vi tystnar om allt som har med kultur att göra, när vi  anser oss inte ha råd med den, kommer kulturen aldrig utgöra den självklara delen i samhällsbygget, som jag tycker att den ska. Kulturen som en grundförutsättning i samhället, borgar för demokrati och för att det finns människor som förmår känna empati för varandra och kan ta ansvar både för sin del i samhällsgemenskapen och för helheten. Kulturen göder vår fantasi, våra drömmar och vår lust att skapa. Alla samhällen behöver det. Kultur ska vara en basvara, inte en lyxkonsumtion.

Plötsligt satt han bredvid mig i flygplanet. Jag såg honom redan i incheckningskön, men trodde inte det var sant. Nu hade vi alltså fått platserna bredvid varandra. Jag blev torr i halsen och lät fingrarna trumma lite på mitt manus. Det låg i en färglad Gudrun Sjödénpåse och jag hade tagit ut det ur bagaget, för att kunna jobba igenom kommateringen en sista gång under resan.

Men ärligt talat, vad skulle han kunna göra? Vad skulle jag kunna säga och vad skulle han kunna svara? Skulle jag kunna fråga: ”Vill du läsa mitt manus?” Ingen bra idé. Skulle jag kunna säga: ”Kan inte du se till så att något djävla förlag inser att de borde ge ut just min bok?” Knappast. Så vad skulle han kunna bidra med, om det nu överhuvudtaget var han?

Den det var, eller kanske inte var, var Magnus Utvik. Det är han som sitter i TV varje vecka och recenserar böcker och har själv skrivit tio stycken. Jag började bygga en strategi, medan jag sneglade på mannen bredvid mig. Han hade slutna ögon och hörlurar i öronen och såg inte pratsugen ut.

Först väntar jag tills vi blir erbjudna något att dricka. Hans röst kommer avslöja om det är han eller inte. Han har en speciell röst. Då kanske vi kan växla några ord. Jag kan ta upp manuset och börja jobba med det. Kanske det blir upphov till en intresserad fråga från hans sida. Till slut skulle jag kunna fråga, om han kan ge mig ett råd. Hur ska jag göra för att komma vidare? Medan jag smidde mina planer, bankade mitt hjärta i flera tusen slag i minuten.

Flygvärdinnan kom. Han viskade fram sin beställning. Jag jobbade med manuset, han lyssnade på musik med stängda ögon eller kanske sov. Hela resan gjorde han så och signalerade med all önskad tydlighet att han inte ville prata med en enda människa. Ganska begripligt. Ibland vill inte människor som jobbar med TV, prata med alla människor som tycker att de är deras kompisar, bara för att de känns igen.

Mitt hjärta lugnade ned sig. Vi landade. Jag vet fortfarande inte om det var Magnus Utvik. Men jag smider egna planer på hur jag ska komma vidare med min bok. Undrar om det var han?

Det snöar visst i Orsa igen

När vi flyttade till Orsa för mycket länge sedan, hade vi en granne som sa ”hej då”, när vi möttes. Vi, som var vana vid att ”hej då” när man möts, innebär att man inte är önskvärd på platsen, förstod så småningom att här var det annorlunda. För grannen var ”hej då” en hälsningsfras som signalerade vänlighet.

På sista tiden har jag funderat över en annan öppningsfras som jag just nu hör ofta och också säger själv: ”Allt väl?” Och vad menar vi med det och vad väntar vi oss för svar? Ja, vi hoppas väl att mötas av ”det är bara bra”, ”man får inte klaga”, ”det finns de som har det sämre”. Knappast förväntar vi oss en hagelskur, typ: ”Det är för djävligt, min partner är en idiot eller jag har cancer och kommer dö snart.” Vi frågar nog inte för att få veta, utan snarare för att få befäst att livet är i balans och att människan vi just mött trivs med livet.

J. som simmar varje dag i Valhallabadet har etablerat nya kontakter. Gubbarna brukar hälsa: ”Hallå, hallå”. Den yogaintresserade kvinnan skiljs alltid från honom med frasen: ”Ha en underbar dag” medan den pensionerade volvojobbaren alltid lämnar omklädningsrummet med orden: ”Ja, då säger vi så!”

Vi hade en lång debatt under vår kongress om lärarlönerna. Någon hade skrivit en motion om att kommunen borde vika särskilda pengar till att höja lärarlönerna. Alla var överens om att lärarna borde tjäna mer. Efter att ha studerat så länge och med ett så ansvarsfullt och viktigt jobb, så är lönerna för låga. Det tyckte alla! Liksom att sjuksköterskor och undersköterskor också tjänar för lite. Men när det kommer till hur vi ska lösa det, är det inte alls så enkelt längre.

För det första så är det inte politiker, utan arbetsmarknadens parter som kommer överens om löner. Det skulle rubba förtroendet mellan parterna rejält, om det var möjligt för politikerna och gå in och styra vissa gruppers löneutveckling. För det andra så handlar det om hur mycket – eller hur lite – pengar kommunerna har att använda till skolan, förskolan och äldreomsorgen. Vi har en regering som valt att sänka våra skatter istället för att skicka mer pengar ut till kommunerna. Det är moderat politik. Om kommunen leds av socialdemokrater, som inte vill något hellre än att det ska finnas mer pengar ute i kommunerna, men måste hantera kommunbudgetar som bygger på moderat regeringspolitik, ja, då uppstår ett dilemma som är svårt, för att inte säga så in i helvete svårt, att förklara på ett pedagogiskt sätt. I kommuninnevånarnas ögon är det s-kommunledningen som missköter sig. De tänker inte på, att det måste finnas förutsättningar som bygger på samma politiska värderingar från regering till kommun. Med moderat regering får en s-ledd kommunledning försöka ”trolla med knäna”.

Av de som haft idrott varje dag i skolan blev 96% behöriga till gymnasiet, medan det var 89% av dem som sportat bara två gånger i veckan. Det var en undersökning som gjorts i Malmö nyligen som visade detta. Skillnaden var störst hos pojkar – hos dem var det särskilt tydligt att  mer idrott i skolan gjorde att de uppnådde högre betyg framför allt i matematik, svenska och engelska.  Resultatet var statistiskt säkerställt. Oj, då, tyckte många, är det så det förhåller sig?

Jag tänker: det där har jag vetat sedan 70-talet. Jag var nybliven ersättare i skolstyrelsen i Orsa och skulle utnyttja den dag per termin, som jag hade till mitt förfogande för att göra besök i någon eller några av kommunens skolor. Jag åkte till Hansjö byskola och hälsade på fröken Gunnerfeldt och hennes klass. Där fanns ungefär tio barn i åk 1, 2 och 3, alla på mycket olika nivå kunskapsmässigt. Varje barn höll på med sitt och fröken gick runt och hjälpte dem individuellt.

Plötsligt hände något mycket snabbt, något som jag upplevde med skräckblandad förtjusning. Det kändes som kadaverdisciplin blandat med kärlek till barnen. ”Nu barn”, ropade fröken, ”nu är det dags”! Så klappade hon i händerna igen samtidigt som hon blåste hårt i en visselpipa. På denna givna signal drog barnen fram en gymnastikmatta, ett antal hopprep och en liten studsmatta. Plötsligt var de uppdelade på tre grupper – en grupp hoppade rep, en hoppade studsmatta och den tredje slog kullerbyttor. Barnen kämpade hårt och bytte snbbt station, när visselpipan tjöt. Efter tio minuter var allt över, redskapen undanplockade och alla barn satt prydligt i sin bänk och plitade siffror och bokstäver.

”Ja, så här gör vi” sa fröken Gunnerfeldt till mig i förbifarten, ”så här gör vi för då lär sig barnen mycket bättre det de ska.”

ru Kim Thúy

Det är under det senaste året jag upptäckt sekwa. När jag står och väger en pocketbok i handen från det förlaget, vet jag att böckerna har något gemensamt – i alla fall de jag väljer. De är tunna, de innehåller ett vackert språk, författaren är fransk och kvinna. Och jag gillar boken! Just nu är det ru, av Kim Thúy. Ett citat:

JEANNE – VÅR FE i rosa tröja och med en blomma i håret – befriade min röst utan att använda ord. Hon talade till oss nio vietnamesiska elever från låg- och mellanstadieskolan Sainte-Famille med hjälp av musik och med hjälp av händer och axlar. Hon visade oss hur vi skulle ta plats i rummet genom att slappna av i armarna, hålla huvudet högt och dra djupa andetag. Hon fladdrade omkring oss som en fe och smekte oss i tur och ordning med blicken. Henns hals sträcktes tills den bildade en linje som löpte via axeln och armen ut i fingertopparna. Hon gjorde vida cirklar med benen som ville hon sopa väggarna och vispa runt i luften. Det är Jeannes förtjänst att jag lärde mig frigöra rösten ur kroppens skrymslen så att den nådde ut till läpparna.