Månatligt arkiv: december 2011

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Tack alla mina bloggbesökare för det här året. Jag ska bekänna en sak. Varje morgon går jag upp och duschar, sedan sveper jag in mig i två mjuka filtar i favoritfärgen – limegrönt – och öppnar ”min statistik”. Det är där jag kan följa er och era vanor, så nu har jag lärt känna er. Ni blir fler och fler. Ni läser mest på kvällen, men inte på lördagar för då har ni annat att göra. Jag behöver er. Tycker om att ni finns. Och nu vet jag med bestämdhet att ni gör det. Så jag tänker fortsätta att skriva. För när jag skriver finns jag.

Men jag tänker göra uppehåll några veckor. För snart är det jul. Jag önskar mig: Lugn, ro och skön samvaro. För alla er som tycker att julen är ensam och kanske till och med plågsam, önskar jag att julen går fort! Dessutom önskar jag att det inte ösregnar på julafton.

NU TAR BLOGGEN PAUS TILLL EN BIT IN I JANUARI

Marcus Birro satt i TV-soffan och pratade om drömmar och om att kanske få dem uppfyllda. Han sa, att mellan drömmarna och deras uppfyllelse bildas ofta ett glapp. Ett glapp som människor fyller på olika sätt. En del super, andra blir bara bittra eller modlösa. Men en del väljer att kämpa, att aldrig någonsin ge upp.

Hur hanterar du ditt eget glapp? Och hur hanterar du andra människors glapp?

Varför ser det inte så här nu? Jag vet inte. Men jag vet däremot att det regnar. Det regnar mycket. Till en helt annan sak:

Ibland är det svårt att forma orden. Stundom letar jag bland ord för att försöka fånga det tillstånd, när konsten eller musiken berör mig så mycket att det händer något i hela kroppen. Det där tillståndet som gör att jag tänker: NU LEVER JAG! Men hur ska jag egentligen beskriva det? Vad är det som händer?

I programmet ”Så mycket bättre” i lördags sjöng Eva Dahlgren Mikael Wiehes sång ”Hjärtats fågel”. När Mikael tackade Eva var han nära den där fulländande formuleringen jag söker: Eva berör under förnuftets tröskel. Man kan inte värja sig! När han säger så förstår man ju  precis vad han menar.

”Jag vet något” sa du, ”fast jag inte pratar så ofta om det”.
Du rörde runt i stekpannan med ekologisk köttfärs och fortsatte.
”Det är många som vet det, men ingen säger något, för det är för svårt att prata om.”
Det är din 30-årsdag och du förbereder taccos och fredagsmys med barnen. Du fortsätter.
”Det är ute med den här världen. Den kommer att gå under. Så är det bara och det är många som vet det. Det är bara så hemskt att tänka på.”

En liten paus.
”Det är smärtsamt att tänka på att våra barn inte ska få det liv som vi har haft. Men nu pratar vi inte mer om det, det är min födelsedag. Varför pratar vi om det överhuvudtaget? Fast, det var ju jag som började …”

Jag tänkte på det där, när jag gick hemåt i ett mörkt december med ösregn. Jag tänkte på vad du sa och jag tänkte på hur glad jag blivit över det sms du skickade mig i morse. Så här lät det då:

”Otroligt egentligen … hur tror du att världen ser ut när lille H är 30 år? Då är jag 60 och du lika gammal som mormor blev. Sicken resa livet är!”

Jag blev så glad när jag läste det. ”Shit” tänkte jag, ”trettio år till att leva. Jag som trodde att nedräkningen hade börjat nu. Ja, man kan ju aldrig veta, ingen kan veta, men det är tänkbart att jag får se min son bli 60 år och min sonson 30. I så fall har jag lika lång tid kvar, som nästan hela mitt vuxna liv hittills. Häftigt och hoppfullt!”

Sedan tänkte jag på en helt annan sak. När jag var 11 år och grät av oro när Sovjet åkte in med pansarvagnar i Ungern. Jag skrev om det i min dagbok, jag befarade att kriget skulle sprida sig i hela världen och jag frågade pappa:

”Tror du att det blir krig nu? Här hos oss?” Pappa funderade en stund, tittade på mig och sa:

”Nej det tror jag  inte. Inte här, i alla fall inte så länge du lever.” Jag blev glad då. Jag älskade honom i den stunden. Jag älskade honom för att han gav mig hopp. I föräldrarollen ingår att ge hopp. Barnen har rätt till en barndom, där de vuxna tror att världen och livet finns och där det är allas gemensamma goda krafter som skapar ett gott liv.

Jag vill inte förminska din oro. Mänskligheten står inför stora hot. Jag tror att de största hoten är världsfattigdomen och vårt destruktiva liv, när det gäller miljön. Därtill kommer att vi i rikare länder har en tendens att göra samhället för komplicerat. Allt blir så tillkrånglat så att vi inte kan hålla reda på någonting. Människor blir förvirrade, allt blir bara konstigt och sunt förnuft och människokärlek rinner bort bland lagar, paragrafer och tekniska möjligheter. Dessutom får vi ta del av allt elände varje dag, varje stund om vi inte värjer oss. Kollektiva och individuella katastrofer kryper under vårt skinn varhelst vi går. I tv-soffan, i I-phonen, på facebook, på löpsedlarna, överallt kastas eländet rakt i ansiktet på oss. Då är det lätt att tappa balansen och lägga sig ner och gråta. Men kom ihåg detta! Så länge vi lever är det vi människor som tillsammans med andra skapar världen. Det är inte bara ”dom andra”, det är vi alla tillsammans.

Jag hörde en gång ett uttryck: ”Riken förgås, men symfonier består”. Så är det. Världen förändras. Det liv som min mamma levde som barn i början av 1900-talet är inte så likt det liv lille H lever. Men båda liven har mycket gott att erbjuda! Det fanns också stora faror på den tiden, precis som nu. Men symfonierna finns kvar. För mig står symfonierna för det goda kittet mellan människor. Så länge vi lever kommer det alltid finnas kreativa människor som vill gott och vill förändra världen till en bättre plats att leva på, inte bara för sig själv utan för alla andra också. Hoten ligger över oss, men i takt med eländet finns det alltid nya idéer och goda människor.

Och vad ska du och jag göra under tiden? Jag tycker att vi ska se vad som händer omkring oss, ta vårt ansvar och göra det vi själva kan just nu för att livet ska gå i rätt riktning. Men vi ska inte ducka under skuldkänslor för att vi inte kan rädda hela världen själva. Vi ska ingjuta hopp i våra barn och vi ska njuta av alla de små goda stunderna i livet. Låt oron få mindre plats. Pappa hade rätt om kriget 1955. Han dämpade min oro. Det var bra. Annars hade jag kanske varit rädd i onödan i 55 år.

Det ska bli spännande att bli 96 år, fira lille H:s 30-årsdag och krama om min 60-årige son!

Eller som Jan Stenmark (han kallar sig själv ”komisk bildkonstnär”) säger i pratbubblorna på en stämningsfull bild, där två pojkar sitter och tittar ut över sjön med industriskorstenarna i bakgrunden:

”En dag ska vi alla dö …”
”Alla andra dagar ska vi det inte.”

”Detta ska jag alltid minnas”, tänkte jag. ”Just precis detta ögonblick ska alltid finnas kvar i mitt medvetande. Hjärtat ska minnas det, huvudet och kroppen ska också minnas.” Jag tänkte så medan tårar rann ner för mina kinder.

Det var häromdagen. En mörkslaskig decemberkväll i Göteborg, en fullproppad Lorensbergsteater. Vi hade bjudits på en rolig, fin, omväxlande julkonsert med Kalle och Bengan och Orsa Spelmän. Konserten närmade sig slutet.

Mörkt i salen, allt ljus på Perra Moraeus, knäpptyst. Och så kom den, den vackraste melodi jag vet. Den som har direktingång in i mitt hjärta, den som får tårarna att rinna. Vad är det Koppången gör med mig? Jag är ju inte ensam om det, Koppången berör många på ett alldeles särskilt sätt. Men varför och hur, ser förstås olika ut. För mig betyder Koppången väldigt mycket Orsa. I Orsa blev jag vuxen, där fick jag våra barn, där fick jag min yrkesidentiet, där var jag politiker. Orsa kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.

Vem är mannen bakom Koppången, Perra Moraeus. Klicka här, så får ni lära känna Perra och ni får en glimt av varför jag tycker så mycket om Orsa. Tack Perra, för KOPPÅNGEN!

Vart är vi på väg? Varför ställer inte alla människor sig upp och skriker rakt ut?

Upprepade fall av vanvård av gamla har upptäckts på det privata vårdbolaget Carema. Det handlar om kiss, bajs, sår och brist på vårdande personal.

Samtidigt lyfter en Caremaachef en vinst på 53 miljoner. 53 miljoner förutom sin lön. Det är så svindlande mycket pengar att jag inte ens kan tänka det …

Samtidigt förbereder regeringen en lag som  ska tvinga alla kommuner att ha äldreomsorg i privat regi, för att alla gamla ska ha förmånen att välja mellan privat och offentlig regi.

Jag hoppas att jag får leva länge. Om jag behöver vård och omsorg under den sista delen av mitt liv, vill jag också välja. Om jag orkar. Jag tror inte organisationsformen är det jag fördjupar mig mest i. Jag kommer välja god vård med respekt och omtanke. Jag kommer inte välja dålig vård och absolut inte vanvård.

FÖR EN SUNDARE JULAFTON – TA TÅGET står det på en glättig, flermeterhög affish i spårvagnskuren. En elak fortsättning flög reptilmässigt genom mitt huvud:

TA TÅGET – FÖR EN SUNDARE JULAFTON – FÖR DU MISSAR GARANTERAT JULAFTONSMATEN!

”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. Istället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”

Så säger Bengt Göransson, han som var socialdemokratisk  kultur- och utbildningsminister 1982-1991,  i en artikel om kultur. Så tycker jag också. Tavlan, boken, musiken hjälper mig att förstå och att komma vidare. Kulturen behövs för att vi ska kunna hålla demokartin levande dag efter dag. Därför får kulturen aldrig bli som en handelsvara vilken som helst.

Jag har sträckläst, jag har skrattat, jag har nickat instämmande och jag har nästan gråtit. Fast boken Koka makaroner är tio år och fast det handlar om att bli pappa, finns det mycket att känna igen och uppleva igen. Johan Nilsson har skrivit den. Läs den!

Höst i Slottskogen

Samma skog som på bilden, var inte lika inbjudande i morse när min morgonpromenadkompis och jag tänkte gå in i det klockan 07.08. Tvärtom. Det var mörkt, det blåste hårt i avlövade träd, det var mörkt, gatlyktorna lyste sparsamt. Spöklikt kändes det.

Så vi vände. Vår vana otrogen tog vi en helt annan väg än den vi brukar gå vecka ut, vecka in, år ut och år in. ”Vad är vi rädd för” frågade vi oss. Jag visste redan vad jag var rädd för. ”Om det inte funnes människor och lösspringande hundar, hade jag inte varit ett dugg rädd” sa jag och visste att jag annars gärna gått rakt in i mörkret till rådjuren, ekorrarna och alla småkryp vi brukar möta där.

Så sorgligt det är. Mest rädd för människorna! Och näst, mest rädd för hundarna, som är människans bästa vän. Världen är konstig ibland.