Hopp




”Jag vet något” sa du, ”fast jag inte pratar så ofta om det”.
Du rörde runt i stekpannan med ekologisk köttfärs och fortsatte.
”Det är många som vet det, men ingen säger något, för det är för svårt att prata om.”
Det är din 30-årsdag och du förbereder taccos och fredagsmys med barnen. Du fortsätter.
”Det är ute med den här världen. Den kommer att gå under. Så är det bara och det är många som vet det. Det är bara så hemskt att tänka på.”

En liten paus.
”Det är smärtsamt att tänka på att våra barn inte ska få det liv som vi har haft. Men nu pratar vi inte mer om det, det är min födelsedag. Varför pratar vi om det överhuvudtaget? Fast, det var ju jag som började …”

Jag tänkte på det där, när jag gick hemåt i ett mörkt december med ösregn. Jag tänkte på vad du sa och jag tänkte på hur glad jag blivit över det sms du skickade mig i morse. Så här lät det då:

”Otroligt egentligen … hur tror du att världen ser ut när lille H är 30 år? Då är jag 60 och du lika gammal som mormor blev. Sicken resa livet är!”

Jag blev så glad när jag läste det. ”Shit” tänkte jag, ”trettio år till att leva. Jag som trodde att nedräkningen hade börjat nu. Ja, man kan ju aldrig veta, ingen kan veta, men det är tänkbart att jag får se min son bli 60 år och min sonson 30. I så fall har jag lika lång tid kvar, som nästan hela mitt vuxna liv hittills. Häftigt och hoppfullt!”

Sedan tänkte jag på en helt annan sak. När jag var 11 år och grät av oro när Sovjet åkte in med pansarvagnar i Ungern. Jag skrev om det i min dagbok, jag befarade att kriget skulle sprida sig i hela världen och jag frågade pappa:

”Tror du att det blir krig nu? Här hos oss?” Pappa funderade en stund, tittade på mig och sa:

”Nej det tror jag  inte. Inte här, i alla fall inte så länge du lever.” Jag blev glad då. Jag älskade honom i den stunden. Jag älskade honom för att han gav mig hopp. I föräldrarollen ingår att ge hopp. Barnen har rätt till en barndom, där de vuxna tror att världen och livet finns och där det är allas gemensamma goda krafter som skapar ett gott liv.

Jag vill inte förminska din oro. Mänskligheten står inför stora hot. Jag tror att de största hoten är världsfattigdomen och vårt destruktiva liv, när det gäller miljön. Därtill kommer att vi i rikare länder har en tendens att göra samhället för komplicerat. Allt blir så tillkrånglat så att vi inte kan hålla reda på någonting. Människor blir förvirrade, allt blir bara konstigt och sunt förnuft och människokärlek rinner bort bland lagar, paragrafer och tekniska möjligheter. Dessutom får vi ta del av allt elände varje dag, varje stund om vi inte värjer oss. Kollektiva och individuella katastrofer kryper under vårt skinn varhelst vi går. I tv-soffan, i I-phonen, på facebook, på löpsedlarna, överallt kastas eländet rakt i ansiktet på oss. Då är det lätt att tappa balansen och lägga sig ner och gråta. Men kom ihåg detta! Så länge vi lever är det vi människor som tillsammans med andra skapar världen. Det är inte bara ”dom andra”, det är vi alla tillsammans.

Jag hörde en gång ett uttryck: ”Riken förgås, men symfonier består”. Så är det. Världen förändras. Det liv som min mamma levde som barn i början av 1900-talet är inte så likt det liv lille H lever. Men båda liven har mycket gott att erbjuda! Det fanns också stora faror på den tiden, precis som nu. Men symfonierna finns kvar. För mig står symfonierna för det goda kittet mellan människor. Så länge vi lever kommer det alltid finnas kreativa människor som vill gott och vill förändra världen till en bättre plats att leva på, inte bara för sig själv utan för alla andra också. Hoten ligger över oss, men i takt med eländet finns det alltid nya idéer och goda människor.

Och vad ska du och jag göra under tiden? Jag tycker att vi ska se vad som händer omkring oss, ta vårt ansvar och göra det vi själva kan just nu för att livet ska gå i rätt riktning. Men vi ska inte ducka under skuldkänslor för att vi inte kan rädda hela världen själva. Vi ska ingjuta hopp i våra barn och vi ska njuta av alla de små goda stunderna i livet. Låt oron få mindre plats. Pappa hade rätt om kriget 1955. Han dämpade min oro. Det var bra. Annars hade jag kanske varit rädd i onödan i 55 år.

Det ska bli spännande att bli 96 år, fira lille H:s 30-årsdag och krama om min 60-årige son!

Eller som Jan Stenmark (han kallar sig själv ”komisk bildkonstnär”) säger i pratbubblorna på en stämningsfull bild, där två pojkar sitter och tittar ut över sjön med industriskorstenarna i bakgrunden:

”En dag ska vi alla dö …”
”Alla andra dagar ska vi det inte.”

2 svar till “Hopp”

  1. cattis skriver:

    Vilken fin, bra och obehaglig text…blir alldeles mållös! Så himla bra skrivet.
    KRAM jag tycker du är så bra!

  2. Ann skriver:

    Tack Cattis för den hälsningen – så gladjag blir/kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *