Vad var vi rädda för?

Höst i Slottskogen

Samma skog som på bilden, var inte lika inbjudande i morse när min morgonpromenadkompis och jag tänkte gå in i det klockan 07.08. Tvärtom. Det var mörkt, det blåste hårt i avlövade träd, det var mörkt, gatlyktorna lyste sparsamt. Spöklikt kändes det.

Så vi vände. Vår vana otrogen tog vi en helt annan väg än den vi brukar gå vecka ut, vecka in, år ut och år in. ”Vad är vi rädd för” frågade vi oss. Jag visste redan vad jag var rädd för. ”Om det inte funnes människor och lösspringande hundar, hade jag inte varit ett dugg rädd” sa jag och visste att jag annars gärna gått rakt in i mörkret till rådjuren, ekorrarna och alla småkryp vi brukar möta där.

Så sorgligt det är. Mest rädd för människorna! Och näst, mest rädd för hundarna, som är människans bästa vän. Världen är konstig ibland.

Ett svar till “Vad var vi rädda för?”

  1. Kerstin Beskow Schölin skriver:

    Hej!
    Nu har jag hunnit fram till din julhälsning. Det tog några dagar men nu är jag här.
    Allt gott önskar jag dig, både med bloggen och allt annat som du företar dig under året som kommer.
    Kram från syrran

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *