Månatligt arkiv: november 2010

Nu har jag sett Don Carlos på Göteborgsoperan. Jag tänker inte försöka skriva en fullödig recension, för det kan jag inte. Däremot kan jag säga att det var otroligt häftigt! Berättelsen utspelar sig i Spanien på 1500-talet. Den känns som ett frosseri i maktspel, kamp, passion, kärlek svek, smärta, skuld, liv och död. Allt till Giuseppe Verdis berörande musik, som växlar mellan storslagen körsång, melodiska slingor och rysande arior.

När jag tänker tillbaka på min operaupplevelse återkommer jag allra mest till detta: Hela första akten och hela sista (nu pratar jag inte minuter, utan timmar) ligger en helt naken man mitt på scenen, med strålkastarna riktade mot sig. Blick stilla ligger han och ser ut som en 1500-talsmålning. Detaljrik, vacker kropp. Han är död och hans roll är att ligga där, alldeles stilla. Hela första akten tänker jag på honom hela tiden. ”Hur kan han, tänk om han rör på sig, vilken svår roll, tänk om han får panikångest och är han verkligen helt naken?” I pausen säger mitt sällskap, att det är väl klart att han inte lever på riktigt. Det måste vara en docka, ingen kan ligga så där stilla. Så i sista akten, när han ligger där igen, kan jag ändå slappna av lite mer. ”Det är klart att det är en modell. Men inte vilken modell som helst. Skickligt gjord. Man ser ju på ena handen att den är konstgjord …”

När operan närmar sig sitt slut är det ett inferno på scenen av människor som älskar, hatar, känner skuld, vill ha förlåtelse, kastas i kloster som straff för att de svikit, gråt, skrik, förtvivlan … DÅ utan föregående varning lyfter den döde mannen på huvudet och sjunger ut det han vet och ingen annan vet:

”Smärtan på jorden viker inte i klostret, hjärtats strider bedarrar först i himlen!” sen lägger han sig ner igen död och helt naken.

Ur Göteborgsoperans program

Från vår balkong har vi utsikt rakt mot ett gult tegelhus. Det är inget fel på det, men det som jag njuter av är de vackra landshövdingehusen som reser sig högt uppe på berget bakom tegelhuset. Deras silhuett är så fin mot den blå himlen och påminner om det gamla Göteborg.

Snart försvinner landshövdingehusen. Det ska byggas lägenheter på toppen av det gula huset. Två våningar; det är förtätning av stadskärnan och det behövs ju … men utsikten från vår balkong blir aldrig som den var från början. Kom ihåg, säger J. när han tröstar mig: Ramberget kommer du alltid se från balkongen. Och det har han rätt i. Ramberget kommer finnas kvar.

Och det som aldrig heller kommer att försvinna är den fina utsikten från vårt köksfönster. Där ser vi takåsarna, Skansen Kronan, halva stan och en liten skärv av det nya Göteborgshjulet. Den utsikten njuter jag av varje dag och varje natt!

En liten del av vår fantastiska köksfönsterutsikt

Ett stort paket, med skirt, blått omslag. Inga traditionella snören. Istället miljoner små metallbeslag. Det är ett modernt paket, noggrant inslaget och vi ska få behålla det länge, länge …

Det är vårt hus, jag talar om. Vi har bott här i snart två år – största delen har det varit en aktiv byggarbetsplats. Först blåstes två gamla lägenheter ut ovanför oss. På den tiden droppade cementklumpar från taket och hela vi skakade och vibrerade. Efter det byggdes det lägenheter på taket. Gissa hur det lät när ett nytt trapphus skulle till? Sedan blev det badrumsrenoveringar uppifrån och ner, ventialtionssanering och nu pågår fasad- och balkongrenovering. Så nu borras det och putsat. Dammet yr, utsikten är skymd och ljudet är stundtals olidligt. Nu är det alldeles kolossalt bra att ha tillgång till sin förmåga att tänka positivt. Det som jag brukar säga är så bra. Fast jag försöker ta det lugnt ibland, eftersom jag vet att en del människor tar det som ett hån. Tänk positivt! Tänk positivt!

Men just nu gör jag det i alla fall: Tänk så fina våra hus blir till våren! Tänk så skönt det är, när arbetsdagen är slut och det är alldeles tyst i huset! Tänk vilka fina balkonger vi får och vilken tur att de tog renoveringen nu och inte i sommar!

En annan som finns till för vår överlevnad, är blomman på vår gård. Den håller ställningarna (ha-ha) – struntar i alla rör och brädupplag och fortsätter att blomma! Och mitt upp i alltihopa tycker jag väldigt, väldigt mycket om vårt nya hem.

Lyssnade på en föreläsning om hur rester av läkemedel kan påverka naturen och lärde mig följande: I Indien där korna är heliga, vill man inte att korna ska lida innan de dör sin naturliga död. Därför får de voltaren. När kon till slut är död, kommer gamarna. Men gamar tål inte voltaren. De får gikt av voltaren! Jag är van vid att gikten sätter sig mestadels i stortån; undrar var den sätter sig hos gamarna?

Riken förgår, men symfonier består … sa en dirigent en gång till mig. Det känns som en tröstens ord för mig. Dels påminner det mig om att vi  är ändå bara en liten, liten prick i hela det långa livet, dels tröstas jag av att kulturen alltid följer med oss människor och ger våra själar näring på olika sätt. Eller vad tycker du om den här:

Vår ungdom älskar inget annat än lyxen och lättjan. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar varje auktoriet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre träder in i rummet, de är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har dåliga matseder och har blivit till sina lärares skräck.

När hörde du senast dessa ord? I bussen i förrgår? Eller kanske när de faktiskt uttrycktes? Den som sa det var Sokrates och han levde 470-399 f.Kr.

Sovande hund (2008) i Pompeji (som grundades 600 f.Kr.)

Äta litet, dricka vatten,

Roligt sällskap, sömn om natten,

Käckt arbeta, lägligt bo,

Stillhet någon stund på dagen;

Det är lagen,

För min hälsa och min ro.

Så skrev Olof von Dahlin och han levde på 1700-talet! Om han bara hade sagt något om motion också, ja, då stämmer alltihop fortfarande. Mat, närhet, ett hem, jobb och vila, det är ju det vi behöver för att må bra. Varje dag känner jag tacksamhet över att jag är lyckligt lottad i livet. Varje dag känner jag också sorg, när jag tänker på dem som, av väldigt olika anledningar, inte har ett hem, ett jobb, en familj … Jag känner mig djupt bedrövad för deras skull. Men jag känner också stor  ilska över, att det inte längre är en självklarhet att Sverige är ett land där samhället förmår tillgodose alla människors grundläggande behov. Och jag känner en jättelik frustration, när jag ser undersökningar, som visar att de flesta svenskar vill att alla ska ha en grundtrygghet, men ändå röstar fram en politik som vill något annat.

Ina Almegård - Borta i skogen - utställning på Dalarnas Museum sommaren 2010

I somras besökte jag Dalarnas Museum i Falun. Tänk så många fina och innehållsrika Länsmuséer det finns i vårt land. Dem ska vi vara rädda om! Här hittade jag Ina Almegård för första gången i mitt liv. Hon berörde mig  direkt! Ina Almegård har sina rötter i Dalarna och i en tidningsintervju säger hon, att hon nog aldrig blir en riktig storstadsbo. Hon behöver kargheten, ensamheten, tystnaden och blånaden för att kunna måla. Det finns ett stänk av vemod i hennes målningar, som är känslosamma återgivingar av verkligheten med många spännande detaljer. Hos mig väcker de nyfikenhet, fantasi och många andra svårgripbara känslor. Ina Almegård kastar mig mellan glada skratt inombords och ödslig melankoli.

Titta på hennes bilder: http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_gallery.php?chr=&aid=1693

Jag hittade en gammal anteckningsbok. Någon gång, jag vet inte när, har jag suttit och lyssnat på ett föredrag. Jag vet inte heller vem som pratade. Men några ord bet sig tydligen fast i mig; dem skrev jag ner i min bok:

”Idag jagar en majoritet materialism – om hundra år kommer de att vara i minioritet. Då är det dream-society som gäller. Vi är förresten redan på god väg. Bort med ingenjörer, in med designer!

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Begeistring, entusiasm och personligt engagemang är smittsamt som en förkylning. Det äkta, det genuina lyssnar människan på.” Och så har jag lagt till en direktuppmaning till mig själv: KOM IHÅG DET BESKOW, NÄR DU STÅR I TALARSTOLEN – BJUD PÅ PERSONLIGA BERÄTTELSER!

Ja, det här skrev jag alltså för några år sedan, när jag var aktiv heltidspolitiker. För mig känns det fortfarande aktuellt, inte minst i dessa dagar då vi ständigt hör frågan: ”Hur ska en ny ledare för socialdemokraterna vara?” Om det tänker jag ungefär så här: Visst är det oerhört viktigt, vad ledaren kan och vill GÖRA – men det är också avgörande hur ledaren ÄR. En ledare måste ha ett personligt, smittande och entusiasmerande engagemang. Om man som ledare inte förmår ”smitta andra”, ja, då spelar det inte så stor roll, vad man faktiskt vill göra.

Slutligen vill jag inte att ni ska tro att jag inte gillar ingenjörer. Tekniker är livsviktiga för vårt samhälle och idag är det tyvärr brist på dem i Sverige. I TV-soffan i morse satt Urban Bäcksträm, vd för Svenskt Näringsliv och ministern Nyamko Sabuni och diskuterade just detta, att nu är det brist på ingenjörer i vårt land. Urban Bäckström förklarade att dagens ingenjörer måste vara både duktiga tekniker och vara kreativa, goda kommunikatörer och ha känndom om andra kulturer. Nu gäller en global marknad. Duktiga ingenjörer måste kunna tala främmande språk och ha förmåga att sätta sig in i andras världar. Då svarar Nyamko Sabuni precis på det sätt, som gör att jag är så kritisk mot regeringens utbildningspolitik. Hon säger ungefär så här: Just det, vi måste ha mer kvalité i skolan, mera kunskaper, mera betyg, mera prov.

Sådana kommentarer skär i mig. Jag är så övertygad om att vi behöver både – och. Vi behöver höga kunskaper hos ingenjörer, läkare, pedagoger osv. Men i dagens samhälle måste de samtidigt vara kreativa, fantasifulla, känsliga och ha stor förmåga att möta andra. När den borgerliga regeringen pratar om skolan, säger de aldrig något om det där sista. Det värsta är att jag misstänker att det är sådant som de kallar ”flum”.

Visst finns det väl sådant här i dream-society också?

Vackra Bohuslän

En skön blandning av kultur, natur, djur och skulptur hittade vi i somras i Pilane i Bohuslän. 2007 började den första skulpturutställningen där och sedan dess har 200.000 besökare hittat dit. Där strövade fåren fritt omkring bland mångtusenåriga fornlämningar och överallt hittade vi skulpturer i spännande formationer. Laura Fords små flickor lämnade ingen oberörd.

Laura Ford

Laura Ford

 Vi klättrade upp utefter de branta stigarna i fältets ytterkanter. Vi fick en härlig promenad och gigantiska utsikter. Plötsligt stötte vi på en spännande installation av Nils Ramhöj.

Nils Ramhöj

Nu hoppas jag på och längtar efter en fortsättning, Skulptur i Pilane 2011. Då åker jag dit! www.pilane.org

Eeva Kilpi har skrivit en av de vackraste kärleksdikterna jag vet.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.