Månatligt arkiv: oktober 2010

I det här huset föddes jag

Romanäs, Tranås, Säby församling, Jönköpings län, Småland, Götaland, Sverige, Europa, Världen, Rymden … har jag skrivit på pärmen till min gamla kartbok från barndomen. Jag visste från början, att jag ingår i en helhet. Jag visste att min plats på jorden, är ett fragment av hela världsaltet och det fick mig att hisna. 

I mitt liv har jag haft möjlighet att verka och leva på många nivåer. Jag har fått gräva i min trädgård och föda våra barn, jag har varit politiker härhemma och jag har varit ute i Europa. Alla dessa möjligheter och erfarenheter är jag tacksam för.  Jag har haft en insikt i, att när den lilla pusselbiten är en medveten del av en helhet, då kan stora saker ske.  Men ändå – när jag är borta längtar jag alltid hem. 

Nyligen när jag var i Strasbourg, kom jag att tänka på rummen vi sammanträder i. När jag under olika perioder i livet varit ledare och chef, tänkte jag ofta på rummen. Det är viktigt att ha det trivsamt omkring sig. Det är bra om man ser varandra, när man samtalar. Stolarnas placering kan signalera makt – det beror på hur vi möblerar.  I Strasbourg är det stora, stora sammanträdesrum. 

Europarådssammanträdesrum

I de här rummen säger vi, att det är viktigt att lära känna och respektera varandra. Jag gör så gott jag kan, men de storvulna rummen får mig att känna mig liten och jag längtar hem till de små, fina rummen i kommunhuset i Orsa. 

Kommunhuset i Orsa

Och om jag någon gång känner mig riktigt utslängd i världen – ja, då längtar jag allra mest efter min egen säng.  Sen var det då det där med rymden. Den vill jag bara fantasiera och drömma om. När jag sitter i ett flygplan och glider fram ovanför ett tjockt molntäcke, då tänker jag på en bok som jag läste som liten. Den hette Ankhästen. Där var det någon som hade en pepparkaksform och försökte ta ut figurer i molntäcket. När jag sitter där i planet och läppjar på en tonic water (när de andra tar en liten flaska vin), då tänker jag: Om jag ändå hade haft en pepparkaksform, då skulle jag också prova att trycka ut en bullig molngris. 

Men när jag drömmer mig bort in i evigheten, som jag inte begriper någonting av, då kan min bild se ut så här: 

Är detta närmaste vägen till rymden?

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider är en pompös man. Han producerar böcker på löpande band och periodvis fyller han ut TV-sofforna var och varannan dag. Han uttalar sig säkert om de stora frågorna, världen och existensen. Ibland tycker jag att han är bara för mycket, men ändå läser jag och lyssnar ofta. Kanske är det för att han, i sin tvärsäkra storhet,  delar med sig av sin ömhet och sina vardagsreflektioner. På ledarsidan i DD  smyger han ofta in en liten, kort kattdikt. Som idag, den 23 oktober, där han berättar om katten på bordet.

 

Detalj från urgammalt kakelprytt slott i Portugal

Sommarbarn

Dörren stod öppen mot trädgården i sommarhuset. Inomhus, precis vid dörren, stod hon med ett nästan saligt leende. Hon såg verkligen så lycklig ut! Hon var så söt, där hon stod med blicken helt fixerad vid det lilla barnet, som hon just fått i sin famn. Det var i början av augusti 1973 och det var min mamma som för första gången höll vår sex veckor gamla dotter, vårt första barn, i sin famn. Bilden sitter nitad på min närhinna.

Lika är det med bilden av hur jag, med vuxna barn och man sitter på besök i en studentlägenhet i Göteborg. Det hänger tvätt från taket kring våra huvuden och motorleden dånar utanför rivningshusets öppna fönster. Då, just då, ringer min äldsta dotter och berättar att vi ska få vårt första barnbarn nästa sommar.

Vinterbarn

Eller när jag promenerar på gågatan i Rättvik, nyper i ett reaplagg och mobilen ringer. Jag drar mig undan i skuggan och får frågan: Vad gör du i slutet av januari nästa år? Vill du bli farmor då?

Höstbarn

Och nu har jag ett nytt outplånbart minne. Vår tredje dotter sitter i soffan med en ljuvlig liten pojke, som krupit ihop som en liten groda mellan hennes bröst. Det är min första dotterson och han är två dagar gammal.

Att dessa minnen sitter fast, är inte så konstigt. De handlar ju om livets magiska ögonblick. Jag minns också, var jag satt när jag fick veta att president Kennedy hade skjutits, i vilken säng jag låg, när budskapet om Olof Palmes död kom och i vilket kontorsrum jag var i, när tvillingtornen rasade den 11 september. Inte heller konstigt – det var världsdramatik kopplat till min egen rädsla.

Men konstigt är det, att vissa andra uttalanden eller händelser, också tagit sig en särskild plats i hjärnan, fast det är svårt att förstå varför. Här kommer två exempel.

Jag utbildade mig till sjukgymnast. Vår lärare i anatomi sa en dag: Vi hoppar över armbågsleden och tar den sist, för den är svårast av alla. Så nu tar vi axeln istället. Sedan dess har jag alltid i hela mitt yrkesverksamma liv, bävat för personer med armbågsskador, som söker min hjälp. ”Armbågen är ju så svår att förstå sig på”. Vad det nu är, som är så extra svårt med den?

eller

Vår son lekte i kuddrummet på dagis. Han fick en kompisfot i munnen, som hade en viss sorts strumpa på sig, som gav vår 5-åring en äcklig, rysande känsla av obehag. Sedan dess och fortfarande är han extremt noga med strumpkvalitén. Han kan aldrig någonsin tänka sig att köpa en strumpa, som på något vis påminner om strumpan i kuddrummet på dagis. Varför gav just det ögonblicket honom ett livslångt, djupt outplånligt minne? En strumpa i munnen – det måste väl hända på dagis lite då och då – eller?

Nya strumpor

Höststig i Orsa

Idag är det Harriet Löwenhjelms röst som talar.

Är det du, är det du, allra käresta barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käresta lilla barn,
så väl att du kom ändå.

Den döende duvan

Detta är inget vackert foto. Det är precis som det var. En mycket het dag, på stengången stod den. Den darrade lite, men den stod upprätt och med pannan lutad mot sten. Den höll på att dö och den väckte starka, mörka känslor i mig.

Ingenting kan jag göra, tänkte jag. Jag kan inte hjälpa dig, jag kan inte ge dig vatten, jag törs inte ta upp dig i mina händer och värma dig och jag vågar inte hjälpa dig att dö fortare. Jag hade inga förhoppningar om att någon annan skulle göra det heller. Ändå ville jag åtminstonne komma ihåg dig. Så jag tog detta fula kort.

När jag sakta lämnade duvan åt sitt eget öde, kände jag plötsligt så tydligt igen min känsla. Precis så här känner jag, när jag möter en tiggare på gatan. Jag tittar oftast bort, jag ser ut som jag inte bryr mig. Men innuti bryr jag mig i massor. Det skriker i mig. Varför ska du ha det svårt, när jag har det så bra? Varför levs det så många eländiga, frusna och hungriga liv i världen, i landet, i staden där jag och så många andra välmående finns. Varför förmår vi inte värma varandra med våra händer och ge den som är hungrig mat? Och framförallt: Varför är det så, när det inte behöver vara så? För om vi samlar ihop all världens energi, värme, mat och kärlek och fördelar mellan alla oss som finns på jorden, så skulle det nog räcka åt alla …

Jag älskar inte alla människor. Men jag tycker att alla är värda ett värdigt liv. Jag älskar inte heller alla duvor, men jag vill att de som finns ska kunna flyga.

Foto från Europaresan 2008

På källaren Fimmelstången satt Lasse Lucidor

med sina vänner och slöade …

Jag hade en grammofonskiva när jag var ung, som jag körde om och om igen. Den var vacker och passade så bra in i mitt tonårsvemod. Nu ringer delar av Nils Ferlins dikt om Lasse Lucidor i mitt huvud. I mig finns den bara till musiken på skivan, du får den i ord. Det är en lång dikt. Här kommer de fraser som bet sig fast hårdast i mig.

Sjung Lucidor, sa vännerna.
Då sjöng Lucidor.
Söka efter levande ord – ack möda!
Döda, bara döda ord
bär jag i mitt hjärtas jord.
Leta efter levande ord – ack möda!
……..
Lucidor är full, den dödansaren, sa vännerna …
……..
Jag har snickrat på en visa, en rätt undersam och fin
fast den är mig som en rebus och en gåta:
Den vill dansa som en fjäril, den vill le i melodin
men i texten vill den bitterligen gråta – hej gråta!

Att lämna fram en dikt till någon, är som att lämna fram en vacker blomma. Idag har jag ingen blomma till dig, men jag har tre fiskar, som jag mötte i Savonlinna en gång när jag var där.

Tre fiskar i Savonlinna

Nu ska jag ta ett personligt samtal med min bloggadministratör. När jag skriver dikter, insisterar programmet på att leva sitt eget liv, när det gäller radlängder och mellanrum. Varför?

Kayseri

Första intrycket var, trots rummets elegans, att det luktade rök och mögel. Utsikten mot baksidan var ful. Jag somnade och vaknade vid soluppgången av att böneutroparen mötte mig genom mitt öppna fönster och jag kände att jag var i en annan värld. Frukosten var vacker. Färska frukter, många frön och nötter, fikon, honung drypande direkt från sin ”bivägg” (vad det nu heter?), getostar och tretton sorters oliver. En kock stod och stekte färska ägg eller spicy omeletter efter individuella önskemål.  OCH, kvällens goda middag med olika spännande rätter var totalt alkoholfri och inramades av kammarorkester och blandad kör, som sjöng nyskriven musik inspirerad av de olika världreligionerna.

13 sorters oliver till frukost

Men vad gjorde jag i Kayseri? Det var möte om bland annat kunskap och demokratiutveckling. Vilka kunskaper är nödvändiga för att människorna, som bor i Europarådets alla fyrtiosju länder, ska kunna delta aktivt i demokratiutvecklingen i sitt land? Självklart är det läsa, räkna och skriva, men sen då? Det kan vara förmåga att lära nytt, förmåga att värdera information, digital kunskap, förmåga att ta ansvar för sin kropp och hälsa, förståelse för andra kulturer och förmågan att ta till sig det konstnärer, författare och musiker förmedlar – eller utöva något sådant själv. Det var sådant vi talade om i Kayseri.

Sedan var det ett seminatium om hur Turkiet tar hand om sitt rika kulturarv, sina historiska städer. Hur gör man dem tillgängliga för turister, hur gör man dem ekologiskt hållbara? Och hur gör man för att engagera lokalbefolkningen, som är de som bor här och som kan tjäna sina pengar på varor och tjänster. Vi slutade med ett studiebesök i Cappadocia. Det är ett kulturarv och en hisnande upplevelse. Det ser ut som en sagovärld, en blandning av gotländska raukar och klippiga bergen. Det är sagolika bergsformationer med små gluggar som en gång, på Kristi tid, utgjorde kyrkor, kloster och boningshus. Jag hade ingen aning om att detta fanns …

Ett kloster i fyra våningar i Cappadocia