Ögonblick som aldrig försvinner

Sommarbarn

Dörren stod öppen mot trädgården i sommarhuset. Inomhus, precis vid dörren, stod hon med ett nästan saligt leende. Hon såg verkligen så lycklig ut! Hon var så söt, där hon stod med blicken helt fixerad vid det lilla barnet, som hon just fått i sin famn. Det var i början av augusti 1973 och det var min mamma som för första gången höll vår sex veckor gamla dotter, vårt första barn, i sin famn. Bilden sitter nitad på min närhinna.

Lika är det med bilden av hur jag, med vuxna barn och man sitter på besök i en studentlägenhet i Göteborg. Det hänger tvätt från taket kring våra huvuden och motorleden dånar utanför rivningshusets öppna fönster. Då, just då, ringer min äldsta dotter och berättar att vi ska få vårt första barnbarn nästa sommar.

Vinterbarn

Eller när jag promenerar på gågatan i Rättvik, nyper i ett reaplagg och mobilen ringer. Jag drar mig undan i skuggan och får frågan: Vad gör du i slutet av januari nästa år? Vill du bli farmor då?

Höstbarn

Och nu har jag ett nytt outplånbart minne. Vår tredje dotter sitter i soffan med en ljuvlig liten pojke, som krupit ihop som en liten groda mellan hennes bröst. Det är min första dotterson och han är två dagar gammal.

Att dessa minnen sitter fast, är inte så konstigt. De handlar ju om livets magiska ögonblick. Jag minns också, var jag satt när jag fick veta att president Kennedy hade skjutits, i vilken säng jag låg, när budskapet om Olof Palmes död kom och i vilket kontorsrum jag var i, när tvillingtornen rasade den 11 september. Inte heller konstigt – det var världsdramatik kopplat till min egen rädsla.

Men konstigt är det, att vissa andra uttalanden eller händelser, också tagit sig en särskild plats i hjärnan, fast det är svårt att förstå varför. Här kommer två exempel.

Jag utbildade mig till sjukgymnast. Vår lärare i anatomi sa en dag: Vi hoppar över armbågsleden och tar den sist, för den är svårast av alla. Så nu tar vi axeln istället. Sedan dess har jag alltid i hela mitt yrkesverksamma liv, bävat för personer med armbågsskador, som söker min hjälp. ”Armbågen är ju så svår att förstå sig på”. Vad det nu är, som är så extra svårt med den?

eller

Vår son lekte i kuddrummet på dagis. Han fick en kompisfot i munnen, som hade en viss sorts strumpa på sig, som gav vår 5-åring en äcklig, rysande känsla av obehag. Sedan dess och fortfarande är han extremt noga med strumpkvalitén. Han kan aldrig någonsin tänka sig att köpa en strumpa, som på något vis påminner om strumpan i kuddrummet på dagis. Varför gav just det ögonblicket honom ett livslångt, djupt outplånligt minne? En strumpa i munnen – det måste väl hända på dagis lite då och då – eller?

Nya strumpor

5 svar till “Ögonblick som aldrig försvinner”

  1. cattis skriver:

    Åh vilka fina minnen du bär på. Längtar efter att få se en av mina bästa vänner med sin son i famnen-min första nära vän som fått barn. Fast vi inte är familj så känns det så otroligt stort, fint och speciellt…jo, jag och N är nog en slags familj ändå. Det är så roligt att få ta del av det du skriver Ann. Kram/Cattis

  2. Hedvig skriver:

    Ja, vilka fina bilder du målar upp och vilka fina foton.
    Brukar också tänka på det där..hur olika minnen tar plats i huvudet på en och är kopplade till speciella bilder, ljud, dofter, platser… Och hur annat bara försvinner. Gör det det eller finns alltihopa där inne någonstans alltid?

  3. Ann skriver:

    Tack Cattis! Ibland längtar jag efter dig. Det känns som tusen år sedan vi gick i elljusspåret och pratade om livet. Någon gång ska vi prata igen, eller hur?

  4. Ann skriver:

    Hedvig!
    Det där vad som stannar i huvudet och vad som bara ”hälsar på” vid påminnelse, brukar jag också fundera över …

  5. cattis skriver:

    Ann, ja det ska vi! En promenad i slottsskogen och prata om livet.
    Kram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *