Den döende duvan

Den döende duvan

Detta är inget vackert foto. Det är precis som det var. En mycket het dag, på stengången stod den. Den darrade lite, men den stod upprätt och med pannan lutad mot sten. Den höll på att dö och den väckte starka, mörka känslor i mig.

Ingenting kan jag göra, tänkte jag. Jag kan inte hjälpa dig, jag kan inte ge dig vatten, jag törs inte ta upp dig i mina händer och värma dig och jag vågar inte hjälpa dig att dö fortare. Jag hade inga förhoppningar om att någon annan skulle göra det heller. Ändå ville jag åtminstonne komma ihåg dig. Så jag tog detta fula kort.

När jag sakta lämnade duvan åt sitt eget öde, kände jag plötsligt så tydligt igen min känsla. Precis så här känner jag, när jag möter en tiggare på gatan. Jag tittar oftast bort, jag ser ut som jag inte bryr mig. Men innuti bryr jag mig i massor. Det skriker i mig. Varför ska du ha det svårt, när jag har det så bra? Varför levs det så många eländiga, frusna och hungriga liv i världen, i landet, i staden där jag och så många andra välmående finns. Varför förmår vi inte värma varandra med våra händer och ge den som är hungrig mat? Och framförallt: Varför är det så, när det inte behöver vara så? För om vi samlar ihop all världens energi, värme, mat och kärlek och fördelar mellan alla oss som finns på jorden, så skulle det nog räcka åt alla …

Jag älskar inte alla människor. Men jag tycker att alla är värda ett värdigt liv. Jag älskar inte heller alla duvor, men jag vill att de som finns ska kunna flyga.

Foto från Europaresan 2008

4 svar till “Den döende duvan”

  1. Johanna skriver:

    Så himla vackert skrivet, och så himla sant. Och vad jag håller med dig i varenda ord.

  2. Sara Berlekom skriver:

    Verkligen så fint skrivet 🙂

  3. Ann skriver:

    Ibland väller alla känslorna fram. För mig är det så svårt att acceptera att de svåraste världfrågorna egentligen är så enkla. Om man bara tänkte lite annorlunda …
    Tack för era fina kommentarer.

  4. Johanna van B skriver:

    Åh..! SÅ sant. Herregud. Jag vill gå ut och stoppa människor och säga just det. Vad skulle hända om vi alla började stanna upp? Varför gör vi inte det? Vill gärna höra och dela fler tankar om det här..! R.I.P Duvan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *