Sommarbarn

Dörren stod öppen mot trädgården i sommarhuset. Inomhus, precis vid dörren, stod hon med ett nästan saligt leende. Hon såg verkligen så lycklig ut! Hon var så söt, där hon stod med blicken helt fixerad vid det lilla barnet, som hon just fått i sin famn. Det var i början av augusti 1973 och det var min mamma som för första gången höll vår sex veckor gamla dotter, vårt första barn, i sin famn. Bilden sitter nitad på min närhinna.

Lika är det med bilden av hur jag, med vuxna barn och man sitter på besök i en studentlägenhet i Göteborg. Det hänger tvätt från taket kring våra huvuden och motorleden dånar utanför rivningshusets öppna fönster. Då, just då, ringer min äldsta dotter och berättar att vi ska få vårt första barnbarn nästa sommar.

Vinterbarn

Eller när jag promenerar på gågatan i Rättvik, nyper i ett reaplagg och mobilen ringer. Jag drar mig undan i skuggan och får frågan: Vad gör du i slutet av januari nästa år? Vill du bli farmor då?

Höstbarn

Och nu har jag ett nytt outplånbart minne. Vår tredje dotter sitter i soffan med en ljuvlig liten pojke, som krupit ihop som en liten groda mellan hennes bröst. Det är min första dotterson och han är två dagar gammal.

Att dessa minnen sitter fast, är inte så konstigt. De handlar ju om livets magiska ögonblick. Jag minns också, var jag satt när jag fick veta att president Kennedy hade skjutits, i vilken säng jag låg, när budskapet om Olof Palmes död kom och i vilket kontorsrum jag var i, när tvillingtornen rasade den 11 september. Inte heller konstigt – det var världsdramatik kopplat till min egen rädsla.

Men konstigt är det, att vissa andra uttalanden eller händelser, också tagit sig en särskild plats i hjärnan, fast det är svårt att förstå varför. Här kommer två exempel.

Jag utbildade mig till sjukgymnast. Vår lärare i anatomi sa en dag: Vi hoppar över armbågsleden och tar den sist, för den är svårast av alla. Så nu tar vi axeln istället. Sedan dess har jag alltid i hela mitt yrkesverksamma liv, bävat för personer med armbågsskador, som söker min hjälp. ”Armbågen är ju så svår att förstå sig på”. Vad det nu är, som är så extra svårt med den?

eller

Vår son lekte i kuddrummet på dagis. Han fick en kompisfot i munnen, som hade en viss sorts strumpa på sig, som gav vår 5-åring en äcklig, rysande känsla av obehag. Sedan dess och fortfarande är han extremt noga med strumpkvalitén. Han kan aldrig någonsin tänka sig att köpa en strumpa, som på något vis påminner om strumpan i kuddrummet på dagis. Varför gav just det ögonblicket honom ett livslångt, djupt outplånligt minne? En strumpa i munnen – det måste väl hända på dagis lite då och då – eller?

Nya strumpor

Höststig i Orsa

Idag är det Harriet Löwenhjelms röst som talar.

Är det du, är det du, allra käresta barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käresta lilla barn,
så väl att du kom ändå.

Den döende duvan

Detta är inget vackert foto. Det är precis som det var. En mycket het dag, på stengången stod den. Den darrade lite, men den stod upprätt och med pannan lutad mot sten. Den höll på att dö och den väckte starka, mörka känslor i mig.

Ingenting kan jag göra, tänkte jag. Jag kan inte hjälpa dig, jag kan inte ge dig vatten, jag törs inte ta upp dig i mina händer och värma dig och jag vågar inte hjälpa dig att dö fortare. Jag hade inga förhoppningar om att någon annan skulle göra det heller. Ändå ville jag åtminstonne komma ihåg dig. Så jag tog detta fula kort.

När jag sakta lämnade duvan åt sitt eget öde, kände jag plötsligt så tydligt igen min känsla. Precis så här känner jag, när jag möter en tiggare på gatan. Jag tittar oftast bort, jag ser ut som jag inte bryr mig. Men innuti bryr jag mig i massor. Det skriker i mig. Varför ska du ha det svårt, när jag har det så bra? Varför levs det så många eländiga, frusna och hungriga liv i världen, i landet, i staden där jag och så många andra välmående finns. Varför förmår vi inte värma varandra med våra händer och ge den som är hungrig mat? Och framförallt: Varför är det så, när det inte behöver vara så? För om vi samlar ihop all världens energi, värme, mat och kärlek och fördelar mellan alla oss som finns på jorden, så skulle det nog räcka åt alla …

Jag älskar inte alla människor. Men jag tycker att alla är värda ett värdigt liv. Jag älskar inte heller alla duvor, men jag vill att de som finns ska kunna flyga.

Foto från Europaresan 2008

På källaren Fimmelstången satt Lasse Lucidor

med sina vänner och slöade …

Jag hade en grammofonskiva när jag var ung, som jag körde om och om igen. Den var vacker och passade så bra in i mitt tonårsvemod. Nu ringer delar av Nils Ferlins dikt om Lasse Lucidor i mitt huvud. I mig finns den bara till musiken på skivan, du får den i ord. Det är en lång dikt. Här kommer de fraser som bet sig fast hårdast i mig.

Sjung Lucidor, sa vännerna.
Då sjöng Lucidor.
Söka efter levande ord – ack möda!
Döda, bara döda ord
bär jag i mitt hjärtas jord.
Leta efter levande ord – ack möda!
……..
Lucidor är full, den dödansaren, sa vännerna …
……..
Jag har snickrat på en visa, en rätt undersam och fin
fast den är mig som en rebus och en gåta:
Den vill dansa som en fjäril, den vill le i melodin
men i texten vill den bitterligen gråta – hej gråta!

Att lämna fram en dikt till någon, är som att lämna fram en vacker blomma. Idag har jag ingen blomma till dig, men jag har tre fiskar, som jag mötte i Savonlinna en gång när jag var där.

Tre fiskar i Savonlinna

Nu ska jag ta ett personligt samtal med min bloggadministratör. När jag skriver dikter, insisterar programmet på att leva sitt eget liv, när det gäller radlängder och mellanrum. Varför?

Kayseri

Första intrycket var, trots rummets elegans, att det luktade rök och mögel. Utsikten mot baksidan var ful. Jag somnade och vaknade vid soluppgången av att böneutroparen mötte mig genom mitt öppna fönster och jag kände att jag var i en annan värld. Frukosten var vacker. Färska frukter, många frön och nötter, fikon, honung drypande direkt från sin ”bivägg” (vad det nu heter?), getostar och tretton sorters oliver. En kock stod och stekte färska ägg eller spicy omeletter efter individuella önskemål.  OCH, kvällens goda middag med olika spännande rätter var totalt alkoholfri och inramades av kammarorkester och blandad kör, som sjöng nyskriven musik inspirerad av de olika världreligionerna.

13 sorters oliver till frukost

Men vad gjorde jag i Kayseri? Det var möte om bland annat kunskap och demokratiutveckling. Vilka kunskaper är nödvändiga för att människorna, som bor i Europarådets alla fyrtiosju länder, ska kunna delta aktivt i demokratiutvecklingen i sitt land? Självklart är det läsa, räkna och skriva, men sen då? Det kan vara förmåga att lära nytt, förmåga att värdera information, digital kunskap, förmåga att ta ansvar för sin kropp och hälsa, förståelse för andra kulturer och förmågan att ta till sig det konstnärer, författare och musiker förmedlar – eller utöva något sådant själv. Det var sådant vi talade om i Kayseri.

Sedan var det ett seminatium om hur Turkiet tar hand om sitt rika kulturarv, sina historiska städer. Hur gör man dem tillgängliga för turister, hur gör man dem ekologiskt hållbara? Och hur gör man för att engagera lokalbefolkningen, som är de som bor här och som kan tjäna sina pengar på varor och tjänster. Vi slutade med ett studiebesök i Cappadocia. Det är ett kulturarv och en hisnande upplevelse. Det ser ut som en sagovärld, en blandning av gotländska raukar och klippiga bergen. Det är sagolika bergsformationer med små gluggar som en gång, på Kristi tid, utgjorde kyrkor, kloster och boningshus. Jag hade ingen aning om att detta fanns …

Ett kloster i fyra våningar i Cappadocia

Jag håller en liten bok från 1995 i min hand, som jag tycker mycket om. Den heter En levande och en död. Den handlar om ett jag som är i sextioårsåldern och hennes sorg när mamma, över 90 år, dör. Författaren heter Margareta Ekström. Hon föddes 1930 och har gett ut många böcker och skrifter. Här följer ett utdrag ur boken:

Visst var jag ibland olycklig med dig, hos dig, ja över dig. Nu är jag olycklig utan dig. Förr var jag utan dig temporärt och på vissa platser. Nu är jag utan dig alltid. Och överallt.

eller det här citatet som nog är min favorit: Du lyssnar bättre, sen du dog. Men svarar sämre.

En levande och en död

I mitt förra inlägg berättade jag vad Börje Ahlstedt ville göra med ”honom”. Men vem var det? Jo, planerna gällde för Fredrik Reinfeldt om han skulle komma och hälsa på.

På kultursidan citerades skådespelaren Börje Ahlstedt:

Om han kom ner här (till Odenteatern) ska han få så jävla mycket vin att dricka att han kommer att ligga redlös här, skitfull. När han är som fullast ska jag släcka ner och låsa. Så får han nyktra till i mörkret, ensam, nere i källaren i arbetarteatern.

Bokmässa i Göteborg

Travar av böcker. Massor av böcker, alla avsedda att inspirera och beröra. I år mötte jag min syster Kerstin där, tillsammans med sin kollega Aminata. Aminata är lärare i Gambia och Kerstin har tillsammans med några kollegor skrivit ett läromedel anpassat till barnen i Gambia. Nu är Aminata i Sverige och berättar om det oerhört viktiga arbetet att utveckla läsförmågan i Gambia.

Aminata och min syster Kerstin

Nästa möte var med Claes Laurent. Han har skrivit ”Det var två tomater …” Ja, ni minns väl historien om de två tomaterna? Claes har på ett suveränt sätt blandat humor med gruvligt allvar. Efter att själv blivit beroende av rullstol efter en bilolycka har han skrivit en humorbok för att väcka viktiga tankar i trafiksäkerhetsfrågor. Claes sålde själv sin bok iklädd specialdesignad tomatmössa till honom.

Claes Laurent, författare till "Det var två tomater"

Efter ett härligt möte med en skolkamrat som jag inte sett sedan vi var 17 – han hade samma pliriga, snälla ögon nu som då – blev det slutligen dags för Miffy. Miffy föddes av holländaren dick bruna och nu ska Miffy bli julklapp till någon av de minsta flickorna i familjen.