Tänk om det är så att den som går vid din sida genom livet egentligen alltid har velat bo någon annanstans? Tänk om ni bor bland skog och insjöar och din partner alltid har längtat till havet? Eller att du själv helst har velat bo i ett annat land än i det du alltid bott? Bara för att ingen vågat ställa frågan. Vågat eller inte ens tänkt på att ställa den?

HAVET RÄCKER INTE handlar om Lone. En dag ställer mannen i hennes liv frågan:

” Varför bor vi här? Du älskar skogen och sjön, jag älskar havet och de låga horisonterna, det har jag alltid gjort, det är min tur nu, tycker inte du det?”

För att leva ett fullt liv så kan vi inte gå runt och vara rädda för att negativt ska drabba oss. Den här boken lyfter att utmaningen kanske istället är att finna en inre balans genom de händelser vi oundvikligen har att gå igenom. De kan sällan undflys och kanske rent av är avsedda för oss. Och nog är det sant att havet inte räcker för att kunna skapa en tillvaro där vi aldrig tappar fotfästet.

Så står det i förordet till min bok HAVET RÄCKER INTE. När självförtroendet sviktar och tankarna snurrar till i huvudet, typ: vad är det för intressant med den boken, ensamhet, så banalt, den är för enkel, den är för pretantiös, vem vill läsa den – ja, då kan jag plocka fram förordet och läsa det. Då tänker jag: Det finns i alla fall en som tycker om den. nej förresten, det finns fler. För det är några till som läst HAVET RÄCKER INTE; läst och gillat.

Nu planerar jag släppfest. Det blir en after-work-snabb-mingel-release i Göteborg i mitten av januari och jag åker en sväng till Dalarna i februari. När, var och hur återkommer jag till.

Idag är dagen då min sida uppstår i ny skepnad. Välkommen in att se dig omkring. Här finns information om min bok VAD JAG SETT OCH MED MITT RÖDA HJÄRTA KÄNT och den kommande HAVET RÄCKER INTE. Du hittar också lite om textbearbetning och mitt samarbete med Jan Blomström.

Min blogg kommer att handla mycket om böcker, andras och eget skrivande och en del tyckande om vad som sker runt omkring mig. Hoppas på mycket kontakt med er som hittar hit.

Det lossnar för Havet räcker inte. Min berättelse om Lone växte fram under 2010 och 2011. Nu har den vilat ett tag och i början av 2013 är det dags för utgivning på Proelad Förlag.

Havet räcker inte är en liten bok om de stora frågorna i livet. Det är en bok om
ensamhetens olika skepnader och om frusen kärlek. Men det handlar också om
varma relationer och om öppen, varm kärlek till livet. Sinnestämningarna är nära knutna till naturen och jag har låtit det hela börja i Dalarna och sluta i Göteborg. Bara för att jag vet så väl hur det känns… men boken handlar inte om mig.

Jag längtar efter att hålla Havet räcker inte i min hand och i januari nästa år kan ni också göra det! I väntan på detta går min blogg in i en ny fas. Jag kommer att bygga om min hemsida och min blogg. Därför blir det bara lite sporadiska inlägg under sommaren i väntan på nästa fas. Under tiden kan ni kolla författarpresentationen på Prolead Förlag.

Bilden har ingenting med texten att göra, den är bara mysig.

Två spännande forskningsidéer till hittade jag i GP i söndags:

1. En professor i svenska har kollat vad som händer med elever i åk 6 efter att de hade arbetat med att analysera texter ur ”Ronja Rövardotter”. Det blev positivt resultat såtillvida att barnen efter analys själva skrev bättre. De skrev texter med mera liv i, fler sammansatta ord och många fler rörelseverb som springa och hoppa.
Min reflektion: Analysera mera.

2. Rika har lägre moral än fattiga. De dyraste bilarna skiter mest i regler och föreskrifter. De personer, som i detta experiment själva ansåg att de hade högre socioekonomisk status än andra, var mest benägna att själva äta upp godis som de visste var sparade till en barngrupp.
Min reflektion: Rik behöver inte vara detsamma som snäll. Förmodligen inte heller lycklig.

Robotfisken

Under rubriken VETENSKAP hämtade jag intressanta upplysningar i dagens GP, söndagen den 3 juni.

Ett fiskstim kunde förmås att inte bara acceptera en robotfisk, utan att också utse den som ledare och följa den. Hela stimmet följde efter sin robotledare; men bara när den hade skruvat upp sin stjärtfena, så att den slog riktigt fisklikt i vattnet. Forskarna jublade och såg framför sig hur robotar i framtiden skulle kunna leda djurflockar bort från naturkatastrofer. Säkert bra, tänkte jag, men såg med lite oro på om idén också skulle kunna gälla människor. Vart kan en robotledare fösa en människoflock?

Det fanns flera beforskade nyheter, men de tar jag en annan dag.

Stod plötsligt med en liten bok i min hand med isbjörnar på omslaget. Den handlade om moderskap. ”Små halvointressanta inlägg om vad moderslycka är?” tänkte jag och bläddrade förstrött. Slog upp en sida och hittade ett uttryck som slog an på mig:

En moders kärlek är inte blind, bara väldigt närsynt. Så bläddrade jag vidare: En riktig mamma är hon, som när hon ser fyra tårtbitar och fem personer runt bordet, utbrister: Jag har egentligen aldrig tyckt om tårta i hela mitt liv!

Den var nog inte så dum, den där lilla isbjörnsboken.

Christina Stielli, Jag älskar dig inte

Det var flera dagar sedan jag la ifrån mig den här boken. Eftersom det är en bok, som jag inte la ifrån mig förrän den var färdigläst, så vill jag skriva om den. Men vad? Botaniserade lite på författerns blogg, Christina Stielli, och hittade reaktioner på boken, som spretade åt precis varsitt håll. En kvinna sträckläste, grät mycket, upplevde läsningen nästan som egen terapi efter en skilsmässa för 27 år sedan. Den andre läsaren som hört av sig var en man. Han verkade smått förbannad, oerhört frustrerad och tyckte att ”jag” i boken, hon som på ett plötsligt och taskigt sätt blev lämnad av sin man, verkade lätt psykotisk i sin sorg. Han som tyckte så, var definitivt berörd av boken.

Jag då? Vad tyckte jag? Jag vet inte riktigt, men den dyker upp i mitt huvud då och då och det är väl bland annat det en författare vill uppnå? Att vi ska tänka vidare, att vi ska beröras, att vi ska identifiera oss – även om vi inte gillar allt. ”Jag älskar dig inte” fick mig att tänka till:

– Kan det hjälpa att hata?
– Det känns befriande att läsa om destruktiva hathandlingar – särskilt så länge de stannar i boken. I alla fall för mig som är uppfostrad med den befängda uppfattningen att man inte får vara arg.
– Usch, vad det blir komplicerat med barnen, när mamma och pappa har sådana milsvidder emellan sig.
– Går det att förlåta vad som helst?
– Nu förstår jag att umgänget med barnen kan bli fruktansvärt komplicerat …
– Usch, vad människor kan trycka ner varandra, trots att de älskade varandra nyss.

Ja, även om det inte var den allra bästa bok jag läst, så stannar den kvar med sina frågor och starka känslor.

Förra året fanns det ett offentligt konstverk i Göteborg som väckte minst sagt starka känslor. På överkanten till en gångtunnel som leder rakt in i stora köpcentret stod det textat med stora versaler: TÄNK PÅ DÖDEN. Det var inte mer än så.

Gissa om det konstverket berörde? Många var stört förbannade. Det kom minst ett telefonsamtal om dagen till kulturförvaltningen med retoriska frågor:

– Ska det vara på det här sättet?
– Hela dagen var förstörd!
– Vad ska vi säga till barnen?
– Ska kommunen stödja sån här skit?

Ja, att tänka på döden väcker känslor. Få är likgiltiga. Men jag tycker inte att det är så himla dumt att tänka till ibland; då framstår glansen i stunden just nu som extra glimmande.