Jag älskar dig inte

Christina Stielli, Jag älskar dig inte

Det var flera dagar sedan jag la ifrån mig den här boken. Eftersom det är en bok, som jag inte la ifrån mig förrän den var färdigläst, så vill jag skriva om den. Men vad? Botaniserade lite på författerns blogg, Christina Stielli, och hittade reaktioner på boken, som spretade åt precis varsitt håll. En kvinna sträckläste, grät mycket, upplevde läsningen nästan som egen terapi efter en skilsmässa för 27 år sedan. Den andre läsaren som hört av sig var en man. Han verkade smått förbannad, oerhört frustrerad och tyckte att ”jag” i boken, hon som på ett plötsligt och taskigt sätt blev lämnad av sin man, verkade lätt psykotisk i sin sorg. Han som tyckte så, var definitivt berörd av boken.

Jag då? Vad tyckte jag? Jag vet inte riktigt, men den dyker upp i mitt huvud då och då och det är väl bland annat det en författare vill uppnå? Att vi ska tänka vidare, att vi ska beröras, att vi ska identifiera oss – även om vi inte gillar allt. ”Jag älskar dig inte” fick mig att tänka till:

– Kan det hjälpa att hata?
– Det känns befriande att läsa om destruktiva hathandlingar – särskilt så länge de stannar i boken. I alla fall för mig som är uppfostrad med den befängda uppfattningen att man inte får vara arg.
– Usch, vad det blir komplicerat med barnen, när mamma och pappa har sådana milsvidder emellan sig.
– Går det att förlåta vad som helst?
– Nu förstår jag att umgänget med barnen kan bli fruktansvärt komplicerat …
– Usch, vad människor kan trycka ner varandra, trots att de älskade varandra nyss.

Ja, även om det inte var den allra bästa bok jag läst, så stannar den kvar med sina frågor och starka känslor.