Det mörknar och höstterminskänsla infinner sig. Bloggen lockar och jag tänker på månaderna som gått. Vädret var vänligt, ja helt enkelt underbart. Simturer i sjöar och hav har sprutat in energi i mig.

Vättern, Hjo. Foto: Johan Berlekom

Min barndoms sjö, Sommen

Blåsigt och kallt hav, Viken.

Jag har fiskat i nya inspirationskällor och funderat på om min livsstrategi håller sig någorlunda på den av mig själv utpekade stigen. Det gör den.

Nu ser jag fram emot en höst med spännande uppdrag. Min första bok Vad jag sett … tycks ha fått nytt liv samtidigt som beställningar på Havet räcker inte droppar in.

Hoppas att du också har lockande dagar att se fram emot och välkommen att följa med mig på blogg och facebook.

Nu tar bloggen semester på obestämd tid. Solen skiner in så mycket och tankarna behöver vila. Fotot är från Skärhamn. De små ateljéerna tror jag att man kan hyra för att måla i. Undrar om man får skriva i dem också?

Hoppas alla ni läsare har en fin sommar framför er. Garanterat kommer den se olika ut, men hoppas att den bli skön och utvecklande.
Hoppas också att vi möts igen när hösten smyger sig på – eller kanske när det är sensommar.

Ett barn föds med hundra språk men berövas nittionio av dem … Så säger Reggio Emilia, en pedagogisk filosofi från Italien. Uttrycket har suttit nitat i mig sedan jag var ung. Sedan jag själv börjat få småbarn och när jag blev invald i skolstyrelsen på -70-talet så har tanken om barnens 100 språk cirklat runt i mitt medvetande. Det faschinerar mig och det förpliktigar! Barn vill krypa, kräla, hoppa, smaka, muscisera, lyssna, prata, dansa, kladda, skrika, viska, ryta, berätta, minnas, fantasiera … och uttrycka sig på minst 85 andra sätt och det är vår (=vuxnas) förbannade plikt att släppa loss dem och inte tukta dem för hårt.

Detta har Konsthallen i Göteborg tagit fasta på. I söndags var vi ditbjudna på fest.

Här var det fritt fram! Färgerna flödade, musiken triggade, bollarna rullade och en och annan färgmugg hamnade i magen. Att se små barn kasta sig över möjligheten (ännu ser de det inte som en uppgift som ska värderas) det gör mig gränslöst lycklig!

TACK GÖTEBORGS KONSTHALL!

I en veckoblaska i ett väntrum snubblade jag över Irma Holm. Hon är över 90 år och när jag blir så gammal vill jag leva som hon. Hon bloggar regelbundet och berättar om sin vardag. Hon bor på ett äldreboende och har alltid något på gång. Hon gympar på olika sätt, balansövningar och yoga, hon spelar tv-spel, lyssnar på musik, njuter av besök, går till tandläkaren, äter semlor (helst med mycket mandelmassa i)… Och så bloggar hon! Det jag gillar med Irmas blogg är att hon berättar om vardagen, att hon är så positiv i sitt tänk och att hon inte räds ny teknik. Det låter som att hon har något roligt för sig varje dag. Det gillar jag.

Massor av Havet

Den stora lusten att skriva är ventilen som håller mig flytande genom livet. När jag inte jobbar, när jag inte skriver, när jag inte syns och hörs, då blir livet alltför lätt meningslöst och orosbombat. Skrivandet är ett sätt att tänka som hjälper mig att förstå livet och världen en aning bättre.

Det är livsviktigt att böckerna, konsten, musiken, dansen finns.

Bilden föreställer inte träden som jag skriver om.

I Masthugget på gränsen till där jag bor, ska ett stort träd huggas ner. Trädet är jättestort och många är jätteledsna. Många människor blir så ledsna när träd huggs ner. De säger att de förstår att träd måste tas bort ibland, men inte just det här trädet och inte just nu. Och varför har ingen sagt något tidigare?

Många människor – jag också – har starka relationer till träd och jag försöker gissa varför?

träd är liv, träd är gröna och klorofyllstinna
grönt är syre
grönt ger förhoppningar
träd dör, men kommer tillbaka varje år
träd har kvar alla sina årsringar
precis som vi

I min bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt finns ett kapitel som bland annat handlar om träd.

”I äppelträdet hängde jag i knävecken. Oxelträdet klättrade jag upp och hackade sår i med en hammare för att efteråt linda om och vårda de tjocka grenarna med gamla sönderrivna lakan. Hur kunde jag? Körsbärsträdet satt jag högst upp i – direkt ovanför svinstian – och åt djupröda, saftiga körsbär timme ut och timme in. Närmare himmlen kunde man knappast komma. Guldregnet klippte jag av de nedersta grenarna på. Min älskade svartglansiga mops var alldeles för intresserad av de gula-vackra-giftiga blommorna. Mellan fyra tallar snickrade vi vår koja. Där sov vi på natten. Utanför stod gubben EN och hans gumma. En natt stormade det och gumman EN föll rakt i sin gubbes famn.”

Träden betyder så mycket och idag är människorna i Masthugget ledsna. Den 100-åriga lönnens rötter har blivit alldeles för tjocka och nu måste den fällas. Men man äger inte träd. Inte heller katter äger man och inte heller sina barn. Man lånar. När vackra, nära relationer bryts upp sörjer man. Även när det handlar om träd.

Just nu läser jag Att göra Kärlek, av Mats Söderlund. Det är en ovanlig bok. Det är en bra bok, tycker jag. Den handlar om mansrollen och den handlar om kärlek – alltså handlar den om relationer människor emellan. Här finns mycket igenkännande! Känns så befriande att någon – och dessutom en man – säger rakt ut det som rör sig i huvudet på många. Många människor pratar mycket om sex/relationer med vänner, kompisar, systrar och bröder, men många gör det inte alls. Sex är forfarande mycket tabuomspunnet.

Nu vet jag en person som skulle behöva läsa Göra kärlek. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund citerades i samband med att en undersökning om svenskarnas sexliv visat att kristdemokrater har mest sex av alla partisympatisörer. Deras ledare säger: ”Bli kristdemokrat och du får ligga mer.”

Jag säger bara det Göran Hägglund, läs Mats Söderlunds bok Göra kärlek. Jag tror du behöver det.

HAVET RÄCKER INTE åker tåg. Björkarna står i parad utanför fönstret. Berättelsen handlar om Lone och hon åker också tåg. I slutet av boken har hon varit på besök i Dalarna och är på väg till Göteborg som blivit hennes nya hem.

”Lone är i sin liggvagnskupé. Än så länge är hon ensam. Hon drar ner fönstret och sticker ut huvudet i den sena kvällen. Tågets dunkande slår mot rälsen, farten ökar och skogens stammar tätnar. Mamma du finns inte mer, men din syster finns, tänker hon och blir blandat varm och glad.

Hon står länge i fönstret och låter den kyliga luften fylla lungorna. Hon känner att vinden vill väl. Så kryper hon ner under filten med kupéfönstret fortfarande neddraget mot världen utanför. Av det dunkande ljudet och de friska fläktarna låter hon sig sugas bort från sina innersta ensliga tankar. Hon tänker på den syrefyllda luften som fyller kupén. Den luften är så frisk som bara vårens vindar kan vara.”

Golv i Venedig som inte har med texten att göra

Bankpersoner borde lära sig att prata med företagare och företagare måste bli bättre på bankens språk. Det skulle gynna både företagarna och bankerna.

Så sa de på radion och det tror jag på. Jag tror också att det finns många fler som borde lyssna bättre på varandra. Vi har byggt upp ett komplext samhälle. Det är inte bara svårbegripligt, det är många gånger omänskligt. Livsviktiga beslut som rör människors liv styrs allt mer av beslut fattade av jurister enligt lagar och föreskrifter som beslutats av politiker. Och politikernas viktigaste ledstjärna är ofta pengar. Pengar och kostnader skymmer sikten för människan. Människors liv formas mer och mer av jurister och pengar, mindre på humanistiska grunder. Ingen vill göra fel, men jag tror att många regler skulle ge utrymme för mer humana tolkningar om de som beslutar vågar se det. Och går det inte att fatta beslut där människan det gäller är något mer än en siffra, ja, då är det dags att ändra lagarna.

Jag tänker så här när det gäller barn som utvisas ensamma till länder de aldrig varit i, när välfungerande föräldrar tvingas skiljas från sina barn på obestämd tid, när sjuka människor utvisas till länder där de inte kommer få livsnödvändig vård, när uppenbarligen sjuka människor nekas sjukpenning, när dödssjuka människor tvingas söka jobb …

Ja exemplen är många. Några som definitivt måste lära sig att prata varandras språk är läkare och försäkringskassan. Det skulle gynna människan – men knappast försäkringskassans budget. Idag fungerar försäkringskassan inte som den trygga försäkring som var meningen, utan som ett lotteri med många nitlotter. Ytterst handlar det om den styrande regeringens politiska vilja. Idag slås människor ut på ett obegripligt sätt, medan skillnaderna mellan rika och fattiga stadigt ökar.

Vatten

Jag har en svart och en brun och en svart och en röd och en svart. J har en grön. Nu vill jag aldrig tvätta dem mer. Med ett halvt öra hörde jag om det lilla, konstgjorda luddet som lägger sig som en broms i rören, filtreringsfilter eller kanske hela havet. Vad vet jag. Jag tänker på det ibland och jag vill inte tvätta dem. Men jag tänker inte riktigt ordentligt på det för då blir jag nästan galen. Galen och tokig över människornas fenomenala förmåga att effektivt förgöra den gröna kvist vi själva sitter på. Tvätta inte fleece. Usch.

Eller: tvätta dem inte oftare än nödvändigt och köp inte för många nya.