I Masthugget där jag nästan bor

Bilden föreställer inte träden som jag skriver om.

I Masthugget på gränsen till där jag bor, ska ett stort träd huggas ner. Trädet är jättestort och många är jätteledsna. Många människor blir så ledsna när träd huggs ner. De säger att de förstår att träd måste tas bort ibland, men inte just det här trädet och inte just nu. Och varför har ingen sagt något tidigare?

Många människor – jag också – har starka relationer till träd och jag försöker gissa varför?

träd är liv, träd är gröna och klorofyllstinna
grönt är syre
grönt ger förhoppningar
träd dör, men kommer tillbaka varje år
träd har kvar alla sina årsringar
precis som vi

I min bok Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt finns ett kapitel som bland annat handlar om träd.

”I äppelträdet hängde jag i knävecken. Oxelträdet klättrade jag upp och hackade sår i med en hammare för att efteråt linda om och vårda de tjocka grenarna med gamla sönderrivna lakan. Hur kunde jag? Körsbärsträdet satt jag högst upp i – direkt ovanför svinstian – och åt djupröda, saftiga körsbär timme ut och timme in. Närmare himmlen kunde man knappast komma. Guldregnet klippte jag av de nedersta grenarna på. Min älskade svartglansiga mops var alldeles för intresserad av de gula-vackra-giftiga blommorna. Mellan fyra tallar snickrade vi vår koja. Där sov vi på natten. Utanför stod gubben EN och hans gumma. En natt stormade det och gumman EN föll rakt i sin gubbes famn.”

Träden betyder så mycket och idag är människorna i Masthugget ledsna. Den 100-åriga lönnens rötter har blivit alldeles för tjocka och nu måste den fällas. Men man äger inte träd. Inte heller katter äger man och inte heller sina barn. Man lånar. När vackra, nära relationer bryts upp sörjer man. Även när det handlar om träd.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *