Ett barn föds med hundra språk men berövas nittionio av dem … Så säger Reggio Emilia, en pedagogisk filosofi från Italien. Uttrycket har suttit nitat i mig sedan jag var ung. Sedan jag själv börjat få småbarn och när jag blev invald i skolstyrelsen på -70-talet så har tanken om barnens 100 språk cirklat runt i mitt medvetande. Det faschinerar mig och det förpliktigar! Barn vill krypa, kräla, hoppa, smaka, muscisera, lyssna, prata, dansa, kladda, skrika, viska, ryta, berätta, minnas, fantasiera … och uttrycka sig på minst 85 andra sätt och det är vår (=vuxnas) förbannade plikt att släppa loss dem och inte tukta dem för hårt.
Detta har Konsthallen i Göteborg tagit fasta på. I söndags var vi ditbjudna på fest.
Här var det fritt fram! Färgerna flödade, musiken triggade, bollarna rullade och en och annan färgmugg hamnade i magen. Att se små barn kasta sig över möjligheten (ännu ser de det inte som en uppgift som ska värderas) det gör mig gränslöst lycklig!
TACK GÖTEBORGS KONSTHALL!
Lämna ett svar