Foto på Nordiska museet i Stockholm, Strindberg.

Det har varit mycket kulturpåfyllningar senaste tiden. Då, i det ögonblicket jag upplever och alla tankarna och känslorna följer med, då kommer jag ihåg det jag alltid brukar säga. Det där med att kultur har med fantasi, känslor, möten och ett skapande samhälle att göra.

Och demokrati! Det får jag aldrig glömma mer. Då och då får jag ett frågebatteri från Göteborgs Universitet som heter Medborgarpanelen. De vill mäta vad människor går omkring och tycker och vet just nu. Senast fick jag en fråga om vad jag anser ska prägla ett samhälle som är demokratiskt. Jag tyckte jag tog fram de allra viktigaste delarna. Men jag glömde en punkt, den som jag själv alltid brukar koppla till ett demokratiskt samhälle. Jag grämer mig fortfarande. Ett demokratiskt samhälle präglas av ett fritt flöde av KULTUR,  kulturupplevelser, skapade och upplevda. Hur kunde jag glömma?

Häromdagen såg jag en av de sista föreställningarna Driving Miles på Göteborgs Stadsteater. Jag är inget jazzfan. Vande mig aldrig. Men nu – efter teaterbesöket i fredags jammar Miles Davis härhemma och jag trivs.
Och med mig följer en av Sven Wolters alla nyansrika fraser om musiken, konsten, människan och döden. Fritt ur minnet sa han så här:

Inte för att jag tror att det finns något på andra sidan, men om det funnes bleve jag gärna en fågel i flock. En fågel med skiftnyckel i handen (Wolters yrke i livet var skrothandlare) som flyger med de andra fåglarna mot en musik som ännu inte finns.

Taras Hall i Partille

Vi går från Partille centrum genom det gråa, nedslitna industriområdet. Som ett smycke dyker den upp, Taras Hall. Konsthall med vita väggar och mycket ljus, många besökare och tre spännande konstnärer tar emot. Ida Gudmunsson, Therese Gamlem och Johanna Sandvik gav oss en energigivande konstupplevelse i lördags. Lägg deras namn på minnet och kom ihåg att Taras Hall finns i Partille.
Ida Gudmundsson och Therese Gamlem pratade jag särskilt med och fick deras tillåtelse att lägga ut bilder. Johanna Sandviks samtycke hann jag inte söka, därför stannar hennes bilder i min kamera.

Ida Gudmundsson, Ur vatten

Ida Gudmundsson, Vid vägkanten

Therese Gamlem, foto

Bära barnet hem av CILLA NAUMANN

”Där är det solnedgång och vi har till sist kommit tillbaka. Allt är stilla, långt ifrån och solens sista strålar tänder havets glitter. Jag släpper mammas hand och tar några steg i den varma sanden. När jag vänder mig om är hon borta.”

Så slutar Cilla Naumanns berättelse om mor och barn. Olika barn och olika mödrar. Om att bära barn och om att inte kunna det. Övergivna barn och omhändertagna barn. Älskade barn. Det är en nära berättelse om hur det är att vara mor och om att vara barn. Som det står på bokens baksida: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.
Det är en fin berättelse. Det är också ett exempel på hur man varsamt och träffsäkert som författare kan föra läsaren genom olika person- och tidsperspektiv utan att man behöver känna sig förvirrad. Det, samt bokens centrala frågor gör att den förutom en litterär upplevelse också är ett gott exempel på hur man kan göra. Detta eftersom min skrivarkompis Hedvig van Berlekom och jag nu har kommit riktigt långt i den roman vi skriver tillsammans. Den handlar om mor och dotter.

Bröd, bad och biljett

110, 50 står det på kvittot. Men du sa 116,50, frågade jag. Det är seniorrabatten, säger hon och ler. Jag får alltså rabatt på Ica om jag handlar bröd och lite annat vid niotiden på morgonen vissa dagar, eftersom jag fyllt 65 år. Tack Ica.

Göteborg stad visar sina seniorer omtanke. Vi får åka kollektivt gratis överallt i staden. Fantastiskt. Visserligen ska vi antingen hålla hos hemma eller betala för oss när alla som jobbar åker tidig morgon och på eftermiddagen mellan tre och sex. Mycket rimligt, tycker jag. Tack Göteborgs stad.

Vi får också simma i simhall gratis. Vissa tider och det är också rimligt. Men ibland får jag tänka mig för om jag vill använda mina förmåner och komma så billigt undan som möjligt. Alla riktlinjerna är svåra att hålla full koll på särskilt när de känns kontraproduktiva. Kanske är det så för att vi ska hålla våra hjärnor aktiva? Hör här.

På eftermiddagen hämtar jag mitt barnbarn 7 år för att vi ska gå och simma på eftermiddagen, något som vi tycker är lika kul båda två. Om jag åker och hämtar henne före tre och åker hem efter sex åker jag gratis. Om jag badar före tre är det gratis för mig. Om jag går in före tre och ut före fyra kostar det tjugo kronor. Om jag går in efter tre och/eller ut efter fyra kostar det femtio kronor. Dörrspärren ordnar så att jag inte kommer ut innan jag betalat, så jag riskerar inte att gå utan att ha gjort rätt för mig. Men om jag väntar att gå in till fyra, men går ut före sju är barnbarnet gratis, annars kostar hon femtio kronor. Kan någon ge mig ett tips om när jag helst bör gå och simma. Ta då också hänsyn till att hon inte får komma hem för sent och till att jag vill handla på Ica när det är seniorrabatt.

Vissa dagar känner jag mig snål. Andra dagar kontrollerad. Men de allra flesta dagar är jag tacksam. För att Göteborg är generös mot ålderspensionärerna i staden och för att jag är lyckligt lottad som har både barnbarn och råd att betala på icke-gratistider. För ingenting är självklart.

Målmedveten simmare på 80-talet.

Tulpan i frost

Tjoho, jag har fått bredband i hela mitt hem. Även i mitt lilla arbetsrum. Det vetter mot Tullgången i skydd av Carlanderska sjukhuset. Det är sju grader idag, den tjocka bruna lövmassan täcker den regnmättade jorden och träden skriker av förväntan och längtan efter den smärtsamma lövsprickningens tid.

Vid senaste sekelskiftet byggde vi bredband i Dalarna. Jag bodde i Orsa och hade inte tanke på annat än att det var knepigare att få internetspridning till alla för oss på landet. Kunde väl aldrig ana att det skulle kunna vara några svårigheter i centrala Göteborg. På den tiden tänkte jag på alla småbyarna i vår kommun och deras digitala infrastruktur, inte på att tjocka murväggar och hisschakt från 1937 kunde skapa problem. I Orsa fanns det förresten ungefär så många hissar som handens fem fingrar. Men sedan jag flyttade hit där jag nu bor har jag lärt mig att varje plats på jorden har sina problem. Lite olika men ändå ganska lika. Har också lärt mig att grannar triggar varandra i upptrappningen av nätåtkomst. Ett slags escalerande ställningskrig där kunskap och ekonomi spelar roll.

Men nu har jag löst problemet. Ja, inte precis jag själv, men det är löst och jag ropar tjoho där jag sitter och skriver och googlar med öppen balkongdörr mot Tullgången beredd att ta emot den stundande våren.

Kommer våren snart?

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. TOM MALMQUIST

Citat: ”… Jag tänkte säga att det är i mörkerrum som vi människor framkallas. Jaha, okej, svarar jag och skrattar till. Jag tror det var poeten Nils Ferlins ord, tillägger han och böjer sig fram och smeker Livia över huvudet. …”

Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, var en av de mest gripande läsupplevelse jag hade förra året. Det är en vacker bok, en bok om ett år där liv, död och kärlek tumlar runt i ett kaos. Den handlar också om förlust och föräldraskap.

Citat: ”… du tittar på mig och berättar att det finns en särskild typ av verklighet i närheten av döden, en som nöter ner alla skydd tills man tvingas möta livet utan hopp om förskoning, jag förstod dig inte, jag förstår dig, men du finns inte mer …”

Även om man har en djupt sorglig, berörande och dramatisk berättelse krävs det mycket för att kunna berätta den. En balans mellan närvaro och distans, inte kallt men ej heller sentimentalt, gestaltning som övertygar. Tom Malmquist klarar det.

Blev glad häromdagen när jag fick Författarcentrum Västs vårprogram i handen. Den 2 mars klockan 19.00 har jag streckat för i min kalender. Då är det POESI OCH PROSA i Musikens hus i Göteborg. Tillsammans med tre andra författare kommer Tom Malmquist dit.

Fallet träd

Varje dag tänker jag på döden. Tror jag gjort det nästan hela mitt liv. Döden, livet och smärtan. När jag var åtta promenerade jag med min storasysters fästman och diskuterade huruvida det var synd om boxervalparna eller inte när svansen kuperades. Han hävdade att små valpar inte kan tänka och inte verbalisera smärta, därför var det mindre synd om dem än om en människa. Jag hävdade att smärta är smärta vem det än gäller.

När jag var tretton år fastnade jag i ordet euthanasi. Kunde inte förstå att dödshjälp var förbjudet även om smärtan var stor och allt hopp ute. Tyckte då att äga sitt liv borde inbegripa att äga sin död. Nu är jag mera tveksam. Jag tyckte att ordet var vackert. E-U-T-H-A-N-A-S-I.

En mig närstående som passerat åttio säger att han inte förstår dem som vill somna i sömnen. Bara somna in och inte vakna mer. Själv tycker han att döden är det mest spännande han har kvar. Han vill vara med hela tiden, steg för steg och känna hur det är.

Jag tänker ofta på döden. Nästan varje dag. Den berör oss alla. Vår egen förestående död är det enda vi absolut säkert har gemensamt. Många undrar hur det ska bli, andra sopar alltihop effektivt under mattan. En del längtar, en del fasar. Men vi pratar sällan om den, eller snarare: vi talar sällan om våra känslor och tankar kring det faktum att vi ska dö. Idag, imorgon, nästa torsdag eller om hundra år.

Trappsteg upp

Telefonledningar i Yokohama

Mekanisk röst tackar mig för att jag deltar och säger att mina synpunkter är viktiga. Tre frågor ville kundundersökningen ha svar på efter min kontakt med Telia idag. Efter att i tjugo minuter ha letat efter deras kundtjänstnummer på hemsidan och därefter stått i telefonkö lika länge pratade jag med dem nyss.

Första frågan från kundtjänst: Var detta första gången du kontaktat Telia i detta ärende. Tryckte 2, betydde nej. Det fanns ingen siffra för att jag sedan vi flyttade till vårt nuvarande hem i augusti talat med dem ett antal gånger om samma sak. Jag måste alltid vila några veckor mellan gångerna.

Andra frågan från kundtjänst: Fick du ditt problem löst? Här blev det också en 2:a, dvs. problemet är inte löst. Vi har kommit så pass långt att Telia rekommenderat mig en extra router som de inte själva har i sitt sortiment och att kontakta dem när jag installerar den. Jag ville så gärna få hit en tekniker att hjälpa mig att installera den eftersom jag redan gjort det en gång men inte klarat det. Men nej, Telia vill inte skicka en tekniker att hjälpa mig med något som inte är deras produkt (men som de rekommenderat eftersom de inte själva har en lämplig produkt).

Tredje frågan från kundtjänst: Fick du ett bra bemötande. Det blev en 3.a. Hon var inte otrevlig när hon förklarade att ingen hjälp finns att få.

Och efter varje gång frågar Telias kundundersökning om jag fått problemet löst och jag svarar nej. Då säger de att mina synpunkter är viktiga för dem. Jag drömmer om att Telia en dag ska ringa och hjälpa mig, jag drömmer om dagar helt befriade från kamp. Teknikkamp. Dagar med wi-fi inte bara i köket utan också i mitt arbetsrum.

Kom att tänka på en fin dikt med ett helt annat budskap.

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

SAKNAD av Ingrid Arvidsson