Tänka på döden och smärta är smärta

Fallet träd

Fallet träd

Varje dag tänker jag på döden. Tror jag gjort det nästan hela mitt liv. Döden, livet och smärtan. När jag var åtta promenerade jag med min storasysters fästman och diskuterade huruvida det var synd om boxervalparna eller inte när svansen kuperades. Han hävdade att små valpar inte kan tänka och inte verbalisera smärta, därför var det mindre synd om dem än om en människa. Jag hävdade att smärta är smärta vem det än gäller.

När jag var tretton år fastnade jag i ordet euthanasi. Kunde inte förstå att dödshjälp var förbjudet även om smärtan var stor och allt hopp ute. Tyckte då att äga sitt liv borde inbegripa att äga sin död. Nu är jag mera tveksam. Jag tyckte att ordet var vackert. E-U-T-H-A-N-A-S-I.

En mig närstående som passerat åttio säger att han inte förstår dem som vill somna i sömnen. Bara somna in och inte vakna mer. Själv tycker han att döden är det mest spännande han har kvar. Han vill vara med hela tiden, steg för steg och känna hur det är.

Jag tänker ofta på döden. Nästan varje dag. Den berör oss alla. Vår egen förestående död är det enda vi absolut säkert har gemensamt. Många undrar hur det ska bli, andra sopar alltihop effektivt under mattan. En del längtar, en del fasar. Men vi pratar sällan om den, eller snarare: vi talar sällan om våra känslor och tankar kring det faktum att vi ska dö. Idag, imorgon, nästa torsdag eller om hundra år.

Trappsteg upp

Trappsteg upp

2 svar till “Tänka på döden och smärta är smärta”

  1. Rigmor skriver:

    Ju längre jag lever desto obegripligare ter sig livet och döden. Får inte ihop det. Ibland tänker jag att allt är en dröm och jag ska vakna upp och då ska alla vara på plats igen. Mina föräldrar, min syster, mina mostrar och fastrar osv. Och jag ska gå till skolan eller till jobbet.
    Hur blev det så här? Det kan inte vara meningen? Jag lever i olika verkligheter. Det som varit. Det som är. Det som ska komma. Befinner mig ständigt på resa. Landar sällan. Fast jag borde. Det är tröttsamt att resa och resa. Men vill inte nå slutstationen på länge än.
    När jag var svårt sjuk förra året och hade kräkts galla i en vecka ville jag bara dö. Mina närmaste blev bestörta och besvikna. Men jag var i en egen dimension där allt som hade anknytning och känslor hade försvunnit. Blir döden så? Då är det kanske inte så farligt. Eller?

  2. Ann Beskow skriver:

    Tack Rigmor!
    Jag tycker om att dela den här sortens tankar med andra. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *