I höstas gav jag ut en bok på Vulkan förlag: Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall.
En bok som i flera år legat färdigskriven i min hjärna och ständigt funnits i mina tankar. Den krävde gång på gång att få bli skriven.
Och efter min andra skrivarkurs satte jag äntligen igång och skrev den på två månader.
Boken är en angelägen skrift av många skäl. Nedan har jag försökt beskriva varför. Jag hoppas att många ska läsa den, begrunda – och agera.
Kränkande särbehandling i arbetslivet är ett gigantiskt samhällsproblem, som dagligen och årligen skördar många offer. Man räknar med (enligt SCB) att mellan 300 000 – 400 000 dagligen går till sina arbeten för att bli utsatta för systematiska kränkningar. Det flesta drabbade går in i långa sjukskrivningsperioder (ofta med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom) och kommer sällan tillbaka till arbetet. Mellan 300 – 400 tar årligen sina liv och det är ju i princip en per dag.
Kränkande särbehandling bryter inte bara ner den drabbade. Omgivningen påverkas, blir medberoende. Ekonomin raseras, förhållanden spricker, identitet, självkänsla och självförtroende krackelerar.
I min bok vill jag belysa hur en människa sakta bryts ner och tappar sin identitet. Vad händer inuti en människa, som utsätts för långvariga kränkningar? Som utsatt fattar man ingenting. Man får ingen förklaring. Man vet inte, vad man anklagas för. Man trevar i blindo. Man söker hjälp och stöd hos andra, som bara viker undan. Blir tysta och passiva. Vill inte blanda sig i. Är rädda om sina egna skinn.
Detta händer, trots att man brinner för sitt arbete, är ambitiös, framgångsrik, välutbildad och har många lyckosamma tjänsteår bakom sig.
Känslan av att vara spetälsk och ha en osynlig elektronisk fotboja är totalt nedbrytande. Man ger till slut upp.
Det tar år att komma igen. Om ens någonsin.
Detta är inte bara min historia. Det är tusentals andras.
I min bok tar jag upp olika strategier för att på nytt få fast mark under fötterna. Att forska, skriva artiklar, bilda en förening mot kränkande särbehandling, uppvakta politiker och makthavare, gå i KBT-terapi (men det borde de som utsatt andra för kränkningar ha större nytta av!) och framför allt: att träffa andra i samma situation. Skaffa sig sin egen revansch. För upprättelse får man nästan aldrig.
Vi som utsatts vill inte ha medlidande. Vi vill ha upprättelse. För att kunna läka. Nu går man och skrapar på sårskorporna hela tiden.
Inom min förening OMM, Organisation Mot Mobbning, som jag var med och startade 2008, anser vi att vuxenmobbning är en kriminell handling som borde lyda under straffrätten i stället för som nu under arbetsmiljörätten. Mobbning är inget arbetsmiljöproblem, det är en systematisk negativ handling/metod mot en enskild person av en eller flera personer. Därför hör den hemma i Brottsbalkens tredje och fjärde kapitel som handlar om brott som strider mot liv och hälsa respektive brott som strider mot frihet och frid.
Höllviken den i februari 2016
Rigmor Tjerngren
Lämna ett svar