Alla dessa vatten
Skrivet av

Simtur i Sisjön 14 sept. 2016

Simtur i Sisjön 14 sept. 2016

Det känns som juli men det är september. Vi packar ryggsäcken med färskt bröd och kaffe och åker till Sisjön. Havet får vänta ett tag sedan vi träffade en röd manet häromdagen.
Stillheten är magisk och egentligen obeskrivbar. Att ljudlöst flyta fram i ett universellt grundelement. Att flyta orörlig på rygg totalt ensam under klarblåa himmelstaket. Att känna hela kroppen svalkas ner. Stilla.

På TV hejar de på varje dag: Njut några dagar till! Vackert, vackert väder! Värmerekord! Glada nyheter! Jag försöker hitta balansen. Balansen mellan den totala kroppsliga och själsliga njutningen och oron. Den tilltagande värmen är inte bara vacker. Den är gigantiskt oroande. Jorden blir några streck varmare för varje år. Även om det inte står i direkt korrelation till dagens temperatur i Sisjön, påminner värmen mig om att allt inte står rätt till. Vi går mot en katastrof om vi ligger stilla och ropar på vackert väder.

Med blicken mot himlen försöker jag balansera. Hitta jämvikten mellan min ödmjukhet inför det goda i livet och mellan mina försök att identifiera mitt eget ansvar och min egen förmåga att bidra till en bättre riktning. Om än så pyttelitet med globala mått mätt.

SOFFAN och KULTUREN
Skrivet av

Arbete, bröd och kultur hör till livets nödtorft.

Arbete, bröd och kultur hör till livets nödtorft.

 

Soffan heter vår kommunstyrelseordförande. Stadens politiska ledare är ”Soffan” med alla. Jag gillar det. Kanske för att ”soffan” associerar till något avspänt, men att det skulle vara slappt behöver man inte oroa sig ett ögonblick för. Hennes ögon blixtrar och det korta håret står rakt upp. Hon signalerar trygghet, kompetens och folklighet i samma andetag. Hon tål att kallas Soffan.

Nu sitter hon på ordförandeplatsen, kaffemuggarna och veteskivorna är där och vi lyssnar uppmärksamt. ”Kulturen trubbar cynismen, man får lite bättre känslighet, man gör ett bättre jobb”, säger hon och jag genomfars av lycka när jag hör hennes ord. Att hon som är politiker på heltid kan uttrycka vad kulturen betyder för människan. Hon kan sätta ord på det, något som de allra flesta politiker för längesedan tappat bort i jakten mellan sammanträdestider och protokoll.

Senare under kvällens diskussion begär jag ordet och tackar henne. Och jag ber henne att ta alla tillfällen i akt vid alla möten  och offentliga framträdanden att säga några ord om kulturen. Och det ska ske också utanför de tillfällen då sakfrågan handlar om tillgänglighet, lokaler och budget. Det ska handla om vad kulturen gör med oss människor.

När kvällen är över griper Soffan sin ryggsäck för att hasta till kvällsbåten ut mot någon av öarna, vinkar och säger: ”Jag ska verkligen komma ihåg det där Beskow sa, jag ska prata ofta om kulturen.”

Det kändes som en väldigt bra kväll när jag skramlade hemåt på spårvagnen.

Hemligheten av Philippe Grimbert
Skrivet av

Judiska kyrkogrd

Hittade en oläst pocketbok i bokhyllan nu i sommar. Har fått eller köpt den och glömt den. Började läsa. Sögs in från första meningen. Jag är oftast en långsamläsare, men inte nu. Vad var det som fångade mig?

Språket: ”Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror… Vackrare och starkare. En storebror, osynlig och underbar.”

Berättelsen: Förutom att det är ett viktigt stycke historia griper angreppssättet tag i mig. Den handlar om minnen. Om hur föräldrars och andra vuxnas minnen kan påverka ett barn. Svåra minnen som för barnet viktiga vuxna tvingats härbärgera, men de tiger om dem år ut och år in. Hur det kan forma det lilla barnets hela liv. Och om vikten av att det finns någon enda människa som förmår berätta för barnet. Om hur en sådan berättelse kan betyda allt.

Författaren: Han skrev boken för att kunna skjuta undan sorgen som hindrat hans växt mot vuxen. Sedan bestämde han sig för att bli psykoanalytiker och arbetar nu med psykotiska och autistiska barn i Paris, enligt bokens baksida.

Boken heter Hemligheten. Författaren heter Philippe Grimbert.
Rekommenderas varmt.

Kvällarna mörknar, sommaren viker undan
Skrivet av

<img class="aligncenter size-full wp-image-7913" src="http://www.annbeskow.se/wp-content/uploads/2016/08/Havstrappa visit this site.jpg” alt=”Havstrappa” width=”800″ height=”600″ />

första strålarna genom dallrande morgonlöv
småfåglar och gräsets småkryp slåss om ljudutrymmet
just när natt blir dag

mjuka barnarmar runt min hals
kobbar, grynnor och skär
vinden

en tårta smockad med grädde och sprängfylld av smultron och blåbär
hon som hoppar danssteg genom alla dagar
unga humanistiska människor som skapar, tar hand om
tiden, sina kroppar, jorden vi snyltar på

min skalle som ett knappnålshuvud i världens jättebalja
jag fick nyslungad honung och färskkokad jordgubbssylt när de kom

en bultande barnhand i min
oroliga andetag stillar sig ett efter ett
när sömnen bergtar

alla dessa vatten, min nakna kropp i svala oändliga vatten
hav och sjö

och träden, löven, nyanserna
rörelsen som aldrig upphör

trappa i gront

Jag trodde men trodde fel
Skrivet av

En återvinningsstation nära mig

En återvinningsstation nära mig

Återvinning hör till vardagen. Eller? För visst är det väl så att miljöfrågan är en av de allra viktigaste framtidsfrågorna? Ibland känns hoten hisnande och så stora att man inte vet vad man ska göra, eller inte göra. Även om det inte betyder allt, tror jag ändå på vikten av våra vardagsvanor. Jag felkonsumerar ibland och jag gör aldrig allting rätt, men det känns skönt att ha varit utan bil i sju år och inse att det går alldeles utmärkt. När vi bor i staden behövs det inte. Men det känns frustrerande att jag inte på någon av mina två adresser i Göteborg kunnat kompostera. Längtar efter kompostlådan som vi byggde för cirka 25 år sedan. När vi hade hus och trädgård i Orsa gjorde vi egen jord och resten av matavfallet tog kommunen hand om. Här i Göteborg finns många fina återvinningsstationer inklusive kompost. Men tyvärr inte just där jag bor. Däremot rapporterar Avfall Sverige idag att allt fler kommuner samlar in. Bra. För vi producerar 477 kg hushållsavfall per år.
Däremot är vi inte tillräckligt envisa när det gäller återvinning av förpackningar och tidningar. Vi har några hundra meter och ett åttiotal trappor till vår station, försöker se det som bra motion. Dessutom regelbunden.

Det jag trodde var att de som bemödar sig att gå med sina kassar och påsar till återvinning gör det för miljön skull. Men alltför ofta, ja faktiskt oftast ser det ut som på bilden ovan. Sådant gör mig ledsen. Inte bara ledsen – förbannad!

En söndag i maj
Skrivet av

Mossa 50-tal

 

Hon visar sin prinsessdans i tyllkjol och prinsesskor redan före frukost.
Jag tar ut vintergarderoben för vädring. Återigen kommer min barndomsmössa fram, den jag hoppade i djupa snöhögar från en stenmur tillsammans med.

Ett sms, en återfunnen ungdomsvän dog nyss.
Världen utan honom tog vid. Hela min kropp blir så trött. Ledsen.

I lövverket utanför mitt fönster kommunicerar småfåglarna lika vilt som nyss.
I dalen lever Azaleorna sitt eget liv.

Jag borde äta mindre smör.

Azalea 2016

Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt.
Skrivet av

Vastergarn

Fåglar i Västergarn.

 

Den frågan går inte att ge ett svar på. I alla fall är inte svaret statiskt över tid. Men när någon frågar blir mitt svar ändå ofta detsamma. Vilken är den bästa bok du läst? Fjärilen i min hjärna, skriven av Anders Paulrud. Han skrev den när han var femtiosju år och döende.
Så här börjar den:

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Den här boken fyller mig med ett vackert vemod från första raden till den sista. Den blandar existentialism med vardagstankar i samma andetag. Den fyller mig med mod och en vilja att förstå att det är inte så farligt.

De cirklar omkring, ett fåtal av de snälla vita fåglarna.
Inga läten, men ögon. Stanna här, var inte rädd –

Att umgås med ord
Skrivet av

<img class="aligncenter size-full wp-image-7852" src="http://www.annbeskow.se/wp-content/uploads/2016/04/Hollviken-Skne.jpg" alt="Hollviken Skne" width="800" height="800" srcset="https://annbeskow propecia pills.se/wp-content/uploads/2016/04/Hollviken-Skne.jpg 800w, https://annbeskow.se/wp-content/uploads/2016/04/Hollviken-Skne-150×150.jpg 150w, https://annbeskow.se/wp-content/uploads/2016/04/Hollviken-Skne-300×300.jpg 300w, https://annbeskow.se/wp-content/uploads/2016/04/Hollviken-Skne-176×176.jpg 176w” sizes=”(max-width: 800px) 100vw, 800px” /> Höllviken Skåne.

Jag umgås med tre olika språk.

Det första: Fördjupat mig i textproduktion riktad till äldreomsorgens personal. Hur kan man vara professionell och samtidigt empatisk? Hur ska man hinna och hur känner man att man gör rätt insatser för att stödja de äldre till ett värdigt liv? Vem bestämmer vad man ska göra på jobbet? Min samtalspartner kring dessa livsviktiga frågor är i mångt min motsats. Det stimulerar mig och väcker nya tankar, både sådana jag tänkt förut men glömt bort och alldeles nya tankar.

Det andra: En helt annan text i mitt huvud och mitt hjärta. Vår roman som nu är på lektörsgenomgång. Två röster som ska mötas och särskiljas, min medskrivares och min. Ordslingor på egna stigar men ändå i takt. Orden är våra följeslagare och våra broar. Väcker känslor i nya dimensioner, lager jag ofta eller sällan besöker.

Det tredje: Havets språk. Förr gillade jag bara skogen och de mörka sjöarnas rop. Tyckte det blåste för mycket vid havens stränder. Nu fyller de rullande vågorna mig med ny luft och väcker ett öga som vågar se ända bort till evigheten.

Vastergarn Gotland
Västergarn Gotland

Det ska vara känsligt
Skrivet av

Lillån i Orsa

Lillån i Orsa

Är det inte svårt att skriva tillsammans med sin dotter, frågar ni mig som skriver en roman om relationen mor och dotter tillsammans med min egen.
– Jo, det är svårt. Men det kryllar av pluseffekter.
Är det inte krångligt?
– Ja, det är krångligt rent tekniskt. Det gäller att hitta ett sätt att kommunicera som passar båda.
Är det en som skriver mest?
– Nej, vi skriver lika mycket.
Tar det inte mycket längre tid?
– Både ja och nej. Det är värdefull tid om vi använder den väl.
Kan ni kritisera varandra?
-Ja, det kan vi, bättre och bättre. Tränar ärlighet, är rädda om varandra. Lyfter varandra.

Varför väljer man att skriva två, vilka är fördelarna?
– Man har alltid någon att bolla med, någon som vet precis vad man pratar om och på vilken sida vi befinner oss. Dessutom händer det alltid något även när man inte själv är tillräckligt aktiv. Vi växlar draglok efter omständigheterna.

Jag bidrar med: en äldre kvinnas röst, struktur, kronologi och poesi.
Hon bidrar med: en ung kvinnas röst, tidsenlighet, magisk stämning och kill your darlings.
Vi har kommit långt nu och vår berättelse växer sig allt starkare.

Men ärligt talat, blir det inte väldigt känsligt?
– Text som berör ska vara känslig. Så det är känsligt hela tiden. Vi skriver fiktion, men båda veta hur det är. Det är det som är vårt skrivandes kärna.
Hedvig gnger fyra
Hedvig van Berlekom, du var tänkande, envis, praktisk, skapande och underbart spännande att umgås med. Det är du fortfarande. Jag är stolt över att vara din skrivpartner.