Arbete, bröd och kultur hör till livets nödtorft.
Soffan heter vår kommunstyrelseordförande. Stadens politiska ledare är ”Soffan” med alla. Jag gillar det. Kanske för att ”soffan” associerar till något avspänt, men att det skulle vara slappt behöver man inte oroa sig ett ögonblick för. Hennes ögon blixtrar och det korta håret står rakt upp. Hon signalerar trygghet, kompetens och folklighet i samma andetag. Hon tål att kallas Soffan.
Nu sitter hon på ordförandeplatsen, kaffemuggarna och veteskivorna är där och vi lyssnar uppmärksamt. ”Kulturen trubbar cynismen, man får lite bättre känslighet, man gör ett bättre jobb”, säger hon och jag genomfars av lycka när jag hör hennes ord. Att hon som är politiker på heltid kan uttrycka vad kulturen betyder för människan. Hon kan sätta ord på det, något som de allra flesta politiker för längesedan tappat bort i jakten mellan sammanträdestider och protokoll.
Senare under kvällens diskussion begär jag ordet och tackar henne. Och jag ber henne att ta alla tillfällen i akt vid alla möten och offentliga framträdanden att säga några ord om kulturen. Och det ska ske också utanför de tillfällen då sakfrågan handlar om tillgänglighet, lokaler och budget. Det ska handla om vad kulturen gör med oss människor.
När kvällen är över griper Soffan sin ryggsäck för att hasta till kvällsbåten ut mot någon av öarna, vinkar och säger: ”Jag ska verkligen komma ihåg det där Beskow sa, jag ska prata ofta om kulturen.”
Det kändes som en väldigt bra kväll när jag skramlade hemåt på spårvagnen.
Lämna ett svar