Hittade en oläst pocketbok i bokhyllan nu i sommar. Har fått eller köpt den och glömt den. Började läsa. Sögs in från första meningen. Jag är oftast en långsamläsare, men inte nu. Vad var det som fångade mig?
Språket: ”Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror… Vackrare och starkare. En storebror, osynlig och underbar.”
Berättelsen: Förutom att det är ett viktigt stycke historia griper angreppssättet tag i mig. Den handlar om minnen. Om hur föräldrars och andra vuxnas minnen kan påverka ett barn. Svåra minnen som för barnet viktiga vuxna tvingats härbärgera, men de tiger om dem år ut och år in. Hur det kan forma det lilla barnets hela liv. Och om vikten av att det finns någon enda människa som förmår berätta för barnet. Om hur en sådan berättelse kan betyda allt.
Författaren: Han skrev boken för att kunna skjuta undan sorgen som hindrat hans växt mot vuxen. Sedan bestämde han sig för att bli psykoanalytiker och arbetar nu med psykotiska och autistiska barn i Paris, enligt bokens baksida.
Boken heter Hemligheten. Författaren heter Philippe Grimbert.
Rekommenderas varmt.
Lämna ett svar