Lillån i Orsa
Är det inte svårt att skriva tillsammans med sin dotter, frågar ni mig som skriver en roman om relationen mor och dotter tillsammans med min egen.
– Jo, det är svårt. Men det kryllar av pluseffekter.
Är det inte krångligt?
– Ja, det är krångligt rent tekniskt. Det gäller att hitta ett sätt att kommunicera som passar båda.
Är det en som skriver mest?
– Nej, vi skriver lika mycket.
Tar det inte mycket längre tid?
– Både ja och nej. Det är värdefull tid om vi använder den väl.
Kan ni kritisera varandra?
-Ja, det kan vi, bättre och bättre. Tränar ärlighet, är rädda om varandra. Lyfter varandra.
Varför väljer man att skriva två, vilka är fördelarna?
– Man har alltid någon att bolla med, någon som vet precis vad man pratar om och på vilken sida vi befinner oss. Dessutom händer det alltid något även när man inte själv är tillräckligt aktiv. Vi växlar draglok efter omständigheterna.
Jag bidrar med: en äldre kvinnas röst, struktur, kronologi och poesi.
Hon bidrar med: en ung kvinnas röst, tidsenlighet, magisk stämning och kill your darlings.
Vi har kommit långt nu och vår berättelse växer sig allt starkare.
Men ärligt talat, blir det inte väldigt känsligt?
– Text som berör ska vara känslig. Så det är känsligt hela tiden. Vi skriver fiktion, men båda veta hur det är. Det är det som är vårt skrivandes kärna.
Hedvig van Berlekom, du var tänkande, envis, praktisk, skapande och underbart spännande att umgås med. Det är du fortfarande. Jag är stolt över att vara din skrivpartner.
Lämna ett svar