Foto: Ann Beskow

Jag snubblade över en nyutgiven bok som handlar om en sublim relation mellan mamma och vuxen dotter. Ska erkänna att jag först blev lite rädd. Vi håller ju på, eller har faktiskt skrivit färdigt den romanen. Hedvig van Berlekom och jag har skrivit den tillsammans och under den flera år långa skrivprocessen har vi levt allt mer intensivt med våra två huvudkaraktärer. Vi har varit så inne i deras liv, att våra sms till varandra ibland uteslutande handlat om boken och inte alls om våra egna liv. Hedvig är min dotter, jag är hennes mamma och vi skriver ihop.

Så nu blev jag lite rädd när jag plötsligt höll Helena von Zweigbergks roman De behövande i handen. Attans, är vår berättelse redan skriven? Men nej, det är två helt olika berättelser, olika sorters relationer, olika händelser. Men igenkänning finns. Särskilt i det vi tror är allmängiltigt, alltså något som väldigt många läsare kan känna igen sig i. Till exempel tycker jag det är lätt att känna igen situationen i citatet nedan. Hur vi med våra olika kroppsspråk och tonfall retar upp eller sårar varandra utan att alls vara medvetna om det.

 Men jag kan inte be dig ändra min. En min som du inte ens fattar att du har. Lidande? Nej, det är för starkt. Men det är moderskapets lågintensiva martyrskap som anas i dina mungipors tappra krökningar. (Ur De behövande, Helena von Zweigbergk)

Jag har mött många av de där morsorna som säger: ”Det gäller att inte säga vad man tycker. Man måste vara tyst, fast man ju tycker något.”  Akta dig, även om du inte säger något syns det, på rösten eller på kroppen! Men säkert finns det också de som inte alls känner igen sig i citatet ovan. ”Så har inte vi det. Vi har en rak och öppen kommunikation och säger precis vad vi tycker och tänker till varandra.”

Ja, ni finns nog. Men jag undrar om inte det är ännu fler som lever i sin egen föreställning om hur rak kommunikation och hur bra vi har det tillsammans, för det är det enda vi orkar och vill se.

Jag sträckläste De behövande. Tycker mycket om den! Och under tiden går Hedvigs och min berättelse vidare från manus till tryckt bok.

Romanäs sanatorium

Vaknade med ett ryck och tänkte: det är småkrypskrig i kroppen. Vips gick associationerna till orden som följt mig sedan jag var barn. Det ena är onomatopoetisk. Jag tyckte det var så finurligt och fint att det finns ord som låter som det man vill beskriva. Du som ligger och vrider dig ibland istället för att sova, visst kan du väl känna vad jag menar med små-kryps-krig-i-kroppen? Och nyss lärde jag mig att beskrivningen av hjärtats slag på japanska är: dokidoki.

Det andra ordet jag funderade mycket över när jag var barn är eutanasi. Jag tyckte själva ordet hade en vacker melodi, ett skönt stänk av vemod. Kanske berodde det på att jag bodde på en av döden omsusad plats. Det var vid kanten av ett tuberkulossanatorium. Många patienter bodde där, mycket länge. En del kom aldrig hem. En del målade, andra skrev. En av dem som skrev, och vars röst gick genom rummen hemma hos oss, var Harriet Löwenhjelm. Bland annat skrev hon:

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem ska jag fråga,
vart jag ska resa – till vilket land?
I natt ska jag dö. – Och hur ska jag våga?

Det var i sådana stunder jag upptäckte ordet eutanasi.
Bilden ovan är Romanäs sanatorium. Det byggdes på gränsen mellan Småland och Östergötland i början av 1900-talet. I många år var det tuberkulossanatorium och ägdes av Göteborgs stad. 1960 fanns inte behovet längre och det blev annan verksamhet. Sedan många år står det helt tomt.

Har just läst Karolina Ramqvists Flickvännen. Vaken kan jag hålla den ifrån mig men när jag faller i sömn slår den klorna i mig. Borrar sig in, skrämmer mig våldsamt.

Min rädsla är diffus och djup.  Med avskalat språk vibrerar boken av undertoner. Hängivenhet, övergivenhet, respekt, ingen respekt alls, längtan, våld, blod, förljugenhet och kallt stål i samma andetag. Även om min rädsla är diffus är bilden författaren målar tydlig. En bild av en värld jag är främling i, men som jag vet finns. Den handlar om flickvännen som finns i ett hus med sina vänner. Deras killar är gangsters som är ute på jobb på obestämd tid. Det är som en film; en film som är hemsk rakt igenom.

”Ska det vara vackert det här?” brukade mamma säga om en del tavlor. Med undertonen att är det inte vackert så är det inte bra konst. Hon hade fel. Tavlan eller boken är vacker ibland. Men inte bara det: angeläget och gripa tag, fult och farligt, handlar tavlor och böcker också om. Väcka slumrande känslor.

Varje gång en  författare och en läsare möts uppstår  en unik upplevelse. Det jag som läsare målar upp i mitt inre med hjälp av det som författaren ger mig är mitt. Karolina Ramqvists Flickvännen berör mig i allra högsta grad.

Digerberget och Orsasjön

POLITIK är en balansakt mellan hjärna och hjärta. Kastats tjugo år bakåt i tiden. Då jag nyss tillträtt som kommunstyrelsens ordförande i Orsa var en av de hetaste frågorna VÄGEN. Hur skulle väg 45 dras genom de sista byarna mot Orsa, utefter Orsasjöns strand? Dåvarande Vägverket kom med många förslag, Länsstyrelsen engagerade sig. Allt förorsakade storm. Politiska partier såg sin chans att profilera sig, by- och vägföreningar samlades, människor ringde och erbjöd mig att åka bil med dem genom kulturlandskapet så att de kunde förklara vad som skulle bli bäst. Det blev en öppen spricka mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna som satt i majoritet, näringen ropade, bönder klagade, andra tyckte det var ok och dessutom bråttom och jag initierade ett projekt för att skolbarn skulle vara med och tycka. Jag gillade utmaningen och försökte hitta bästa gemensamma nämnaren. Men jag svettades om nätterna.

Vägen vi talar om är smal och farlig. Många kör rejält i diket, särskilt på vintern. Det är vidunderligt vackert, se bilden ovan.  Den vidsträckta vyn över Orsasjön skapar kaos när förbipasserande bara måste stanna och ta ett foto. Det var extremt utmanande. Hur kan man väga barndomshemmet, månghundraårigt kulturlandskap,  lisa för nutidens stressade själar mot näringen som skapar jobb och pengar och trafiksäkerhet som räddar liv. Minnen mot nytt. Syre mot pengar. Hur gör man? Jag gjorde så gott jag kunde i den roll jag då hade. Det blev ingen väg, inte då. Vägverket prioriterade andra projekt; är man tillräckligt osams blir det inga nya vägar. Många beklagade, andra drog en lättnadens suck.

Nu är det dags igen ser jag på nätet. Vägverket har blivit Trafikverket och nya alternativ ligger på bordet. Vet inte om de är nya eller samma som då.  Utanför kommunhuset står kommunstyrelsens ordförande och försöker hålla balansen. Förra gången, då för tjugo år sedan, minns jag honom som betydligt ettrigare. Då var han tjugo år yngre och i opposition.
Det är konstigt med kommunpolitiken ibland. Uppfattningarna om stora investeringar som vägar, badhus och eventarenor tenderar att pendla mellan de politiska partierna över tid. En förskjutning av åsiktsaxeln som egentligen inte har med partiernas värderingar att göra. Snarare beror det på om man är i majoritet eller opposition.

Jag hoppas fortfarande att det blir en ny och säkrare vägsträckning mellan Orsa och Mora. Jag har själv åkt den vägen på ishala vägar med snön vräkande mot vindrutan browse around this web-site. Idag är det en farlig väg.

Pulsar i brinnande lönnlöv och tänker på Susanna Alakoski och på den digitala världen. När jag gick på skrivarkurs i Ystad talade Susanna  om hur glada vi skulle vara som har någonting kvar efter våra döda föräldrar. Vi som har dagböcker och brev. Hon längtade efter att ha det. Nu när tid finns för mig att tänka på hur livet var, hur det är och hur det kanske blir älskar jag plötsligt att lägga mina egna stora pusselsjok. Plocka upp gamla minnen, polera dem från glömska eller slentriantänkande. Försöka se dem som de är och låta dem få finnas.

Och jag är verkligen rik som ett troll. Förutom egna dagböcker har jag tillgång till allt min pappa sparade på. I prydliga pärmar och kuvert finns all korrespondens mellan honom och mamma samt deras brev till min mormor och farmor. Dessutom har pappa lämnat två lådor maskinskrivna memoarer. Det börjar 1914 och sträcker sig över cirka hundra år, täcker två världskrig. Där finns sjukdomar, liv, död, glädje och sorg blandat i ett ständigt pågående vardagsliv. Förutom vår egen familj (våra föräldrar, mina fyra syskon och jag) är det oändligt många människor som passerar revy i dessa både hand- och maskinskrivna dokument.

Vad har det med den digitala världen att göra? Bara den lilla tanken att allt är annorlunda nu. Sinnesstämningar, tragedier, lyckostunder, kärlek, födslar, död och mat förstås – allt finns nu också. Men de far runt i luften, landar i molnen, kraschar ibland, försvinner på ett usb eller är plötsligt inte inte öppningsbara i den senaste tekniska lösningen. Eller är helt enkelt bara borta på ett obegripligt sätt.

Mitt liv finns grundat i jorden, gediget som om det vore en svart-vit film. Mina barnbarns liv är ett rö för vinden. Jag vågar mig verkligen inte på att påstå vilket som är bäst. Ingenting är rätt eller fel. Vi har den stund på jorden som vi har, oftast med egna val hur vi ska fylla den.

Så frågan är: vad ska jag göra med min rikedom, hur ska jag vårda och använda alla mina dokument?

Det är långt in på hösten, men ändå sitter jag vid Sisjöns sköna vatten och läser en bok med en för mig paradoxal titel. Jag dras till boken för skrivteknikens skull. Hur den är uppbyggd, hur fyra parallella historier flätas in i varandra.

Men den berör mig inte så mycket. Den heter Berör mig inte, berör mig. Det är Inger Alfvén som skrivit den.
Jag brukar stryka för meningar eller göra hundöron i böckerna jag läser. Korta meningar eller längre utläggningar som jag tar till mig, lär mig något av eller upplever starkt. Bläddrar och letar efter hundöron i denna bok. Det handlar om tonåren.
”Jag drömde om att vara smalare, vackrare, kvickare och med ett lättare sinnelag. Då skulle jag bli lycklig, då skulle killarna se mig.”
Och lite längre ner: … kanske är det där att vara lycklig en förmåga, näst intill en egenskap, ett sätt att uppfatta tillvaron, sig själv och andra människor. Själv får jag anstränga mig för att se till det goda jag faktiskt har och inte bli bitter över det jag inte haft förmågan att få.”

Så skriver Inger Alfvén i Berör mig inte berör mig. Boken är inte den häftigaste jag läst, men ändå en välskriven bok med många tankar och relationer som äger allmängiltighet. En god trea ger jag den, eller kanske nästan en fyra.

Foto: Ann Beskow Stevns Klint

Jag dras till stenar, vatten, grönska och träd. Träd med rötter, i dikt och verklighet.

Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd.
Tala inte till mig som de vanliga på gatan. Rör inte vid mig
med kött och blod. Vinden måste viska i bladen. Din andedräkt
måste smyga sig intill mig och andas vår. Vi var en man och en
kvinna i vackra kläder click for source. Nu vill jag vara träd.

Anne-Marie Berglund

Eget foto

Länge trodde jag att mina drömmar kom utifrån. Någon utomstående – vem eller vad det nu kunde vara – skickade dem till mig. Egentligen var det en praktisk ordning. Jag kunde ju säga att drömmen var fel, att den inte stämde. Kunde till och med bli arg på den som hittat på något så dumt. Så småningom skaffade jag mig en helt annan uppfattning om mina drömmar. Jag började ta emot dem och försökte förstå dem.

Tänk om det är så att drömmen är en oändlig källa till kunskap om vem jag är, om drömmen berättar för mig vad som händer i mitt inre. Kanske är det sådant som jag i vaket tillstånd inte riktigt kan se klart. Tänk om det är så att drömmen är en gåva från mig själv, till mig själv, om mig själv. I så fall är mina drömmar en outsinlig grop att gräva i. Gräva fram gammat och  hitta nytt. Just nu är de många, stundtals plågsamt dramatiska, stundtals uppiggande.

Jag inte låta bli att tänka på två olika personer i mitt liv. Den ena säger: Jag drömmer aldrig. I alla fall kommer jag inte ihåg en enda dröm. Den andra säger: Man ska aldrig berätta för någon om sina drömmar. Jag gör aldrig det, för jag tycker det är totalt ointressant när andra gör det.

Hur har du det med dina drömmar?