Berör mig inte, berör mig

Det är långt in på hösten, men ändå sitter jag vid Sisjöns sköna vatten och läser en bok med en för mig paradoxal titel. Jag dras till boken för skrivteknikens skull. Hur den är uppbyggd, hur fyra parallella historier flätas in i varandra.

Men den berör mig inte så mycket. Den heter Berör mig inte, berör mig. Det är Inger Alfvén som skrivit den.
Jag brukar stryka för meningar eller göra hundöron i böckerna jag läser. Korta meningar eller längre utläggningar som jag tar till mig, lär mig något av eller upplever starkt. Bläddrar och letar efter hundöron i denna bok. Det handlar om tonåren.
”Jag drömde om att vara smalare, vackrare, kvickare och med ett lättare sinnelag. Då skulle jag bli lycklig, då skulle killarna se mig.”
Och lite längre ner: … kanske är det där att vara lycklig en förmåga, näst intill en egenskap, ett sätt att uppfatta tillvaron, sig själv och andra människor. Själv får jag anstränga mig för att se till det goda jag faktiskt har och inte bli bitter över det jag inte haft förmågan att få.”

Så skriver Inger Alfvén i Berör mig inte berör mig. Boken är inte den häftigaste jag läst, men ändå en välskriven bok med många tankar och relationer som äger allmängiltighet. En god trea ger jag den, eller kanske nästan en fyra.