Om mor och dotter och Helena von Zweigbergk

Foto: Ann Beskow

Foto: Ann Beskow

Jag snubblade över en nyutgiven bok som handlar om en sublim relation mellan mamma och vuxen dotter. Ska erkänna att jag först blev lite rädd. Vi håller ju på, eller har faktiskt skrivit färdigt den romanen. Hedvig van Berlekom och jag har skrivit den tillsammans och under den flera år långa skrivprocessen har vi levt allt mer intensivt med våra två huvudkaraktärer. Vi har varit så inne i deras liv, att våra sms till varandra ibland uteslutande handlat om boken och inte alls om våra egna liv. Hedvig är min dotter, jag är hennes mamma och vi skriver ihop.

Så nu blev jag lite rädd när jag plötsligt höll Helena von Zweigbergks roman De behövande i handen. Attans, är vår berättelse redan skriven? Men nej, det är två helt olika berättelser, olika sorters relationer, olika händelser. Men igenkänning finns. Särskilt i det vi tror är allmängiltigt, alltså något som väldigt många läsare kan känna igen sig i. Till exempel tycker jag det är lätt att känna igen situationen i citatet nedan. Hur vi med våra olika kroppsspråk och tonfall retar upp eller sårar varandra utan att alls vara medvetna om det.

 Men jag kan inte be dig ändra min. En min som du inte ens fattar att du har. Lidande? Nej, det är för starkt. Men det är moderskapets lågintensiva martyrskap som anas i dina mungipors tappra krökningar. (Ur De behövande, Helena von Zweigbergk)

Jag har mött många av de där morsorna som säger: ”Det gäller att inte säga vad man tycker. Man måste vara tyst, fast man ju tycker något.”  Akta dig, även om du inte säger något syns det, på rösten eller på kroppen! Men säkert finns det också de som inte alls känner igen sig i citatet ovan. ”Så har inte vi det. Vi har en rak och öppen kommunikation och säger precis vad vi tycker och tänker till varandra.”

Ja, ni finns nog. Men jag undrar om inte det är ännu fler som lever i sin egen föreställning om hur rak kommunikation och hur bra vi har det tillsammans, för det är det enda vi orkar och vill se.

Jag sträckläste De behövande. Tycker mycket om den! Och under tiden går Hedvigs och min berättelse vidare från manus till tryckt bok.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *