Har just läst Karolina Ramqvists Flickvännen. Vaken kan jag hålla den ifrån mig men när jag faller i sömn slår den klorna i mig. Borrar sig in, skrämmer mig våldsamt.
Min rädsla är diffus och djup. Med avskalat språk vibrerar boken av undertoner. Hängivenhet, övergivenhet, respekt, ingen respekt alls, längtan, våld, blod, förljugenhet och kallt stål i samma andetag. Även om min rädsla är diffus är bilden författaren målar tydlig. En bild av en värld jag är främling i, men som jag vet finns. Den handlar om flickvännen som finns i ett hus med sina vänner. Deras killar är gangsters som är ute på jobb på obestämd tid. Det är som en film; en film som är hemsk rakt igenom.
”Ska det vara vackert det här?” brukade mamma säga om en del tavlor. Med undertonen att är det inte vackert så är det inte bra konst. Hon hade fel. Tavlan eller boken är vacker ibland. Men inte bara det: angeläget och gripa tag, fult och farligt, handlar tavlor och böcker också om. Väcka slumrande känslor.
Varje gång en författare och en läsare möts uppstår en unik upplevelse. Det jag som läsare målar upp i mitt inre med hjälp av det som författaren ger mig är mitt. Karolina Ramqvists Flickvännen berör mig i allra högsta grad.
Lämna ett svar