Pulsar i brinnande lönnlöv och tänker på Susanna Alakoski och på den digitala världen. När jag gick på skrivarkurs i Ystad talade Susanna om hur glada vi skulle vara som har någonting kvar efter våra döda föräldrar. Vi som har dagböcker och brev. Hon längtade efter att ha det. Nu när tid finns för mig att tänka på hur livet var, hur det är och hur det kanske blir älskar jag plötsligt att lägga mina egna stora pusselsjok. Plocka upp gamla minnen, polera dem från glömska eller slentriantänkande. Försöka se dem som de är och låta dem få finnas.
Och jag är verkligen rik som ett troll. Förutom egna dagböcker har jag tillgång till allt min pappa sparade på. I prydliga pärmar och kuvert finns all korrespondens mellan honom och mamma samt deras brev till min mormor och farmor. Dessutom har pappa lämnat två lådor maskinskrivna memoarer. Det börjar 1914 och sträcker sig över cirka hundra år, täcker två världskrig. Där finns sjukdomar, liv, död, glädje och sorg blandat i ett ständigt pågående vardagsliv. Förutom vår egen familj (våra föräldrar, mina fyra syskon och jag) är det oändligt många människor som passerar revy i dessa både hand- och maskinskrivna dokument.
Vad har det med den digitala världen att göra? Bara den lilla tanken att allt är annorlunda nu. Sinnesstämningar, tragedier, lyckostunder, kärlek, födslar, död och mat förstås – allt finns nu också. Men de far runt i luften, landar i molnen, kraschar ibland, försvinner på ett usb eller är plötsligt inte inte öppningsbara i den senaste tekniska lösningen. Eller är helt enkelt bara borta på ett obegripligt sätt.
Mitt liv finns grundat i jorden, gediget som om det vore en svart-vit film. Mina barnbarns liv är ett rö för vinden. Jag vågar mig verkligen inte på att påstå vilket som är bäst. Ingenting är rätt eller fel. Vi har den stund på jorden som vi har, oftast med egna val hur vi ska fylla den.
Så frågan är: vad ska jag göra med min rikedom, hur ska jag vårda och använda alla mina dokument?
Lämna ett svar