Jag drömmer mina drömmar

Eget foto

Eget foto

Länge trodde jag att mina drömmar kom utifrån. Någon utomstående – vem eller vad det nu kunde vara – skickade dem till mig. Egentligen var det en praktisk ordning. Jag kunde ju säga att drömmen var fel, att den inte stämde. Kunde till och med bli arg på den som hittat på något så dumt. Så småningom skaffade jag mig en helt annan uppfattning om mina drömmar. Jag började ta emot dem och försökte förstå dem.

Tänk om det är så att drömmen är en oändlig källa till kunskap om vem jag är, om drömmen berättar för mig vad som händer i mitt inre. Kanske är det sådant som jag i vaket tillstånd inte riktigt kan se klart. Tänk om det är så att drömmen är en gåva från mig själv, till mig själv, om mig själv. I så fall är mina drömmar en outsinlig grop att gräva i. Gräva fram gammat och  hitta nytt. Just nu är de många, stundtals plågsamt dramatiska, stundtals uppiggande.

Jag inte låta bli att tänka på två olika personer i mitt liv. Den ena säger: Jag drömmer aldrig. I alla fall kommer jag inte ihåg en enda dröm. Den andra säger: Man ska aldrig berätta för någon om sina drömmar. Jag gör aldrig det, för jag tycker det är totalt ointressant när andra gör det.

Hur har du det med dina drömmar?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *