Månatligt arkiv: maj 2020

Jan Blomström: Äntligen måndag!
Skrivet av

 

Jan Blomström

 

Jan Blomström är besjälad av sin tro på att människor vill och kan bara de finns i kreativa och tydliga miljöer. Jan bor med sin familj Gotland men har hela Sverige som sitt arbetsfält. Som affärspsykolog leder han förändringar i arbetslivet och sprider kunskap kring arbetsledning. Han är också författare och har skrivit ett antal böcker, bl.a. Chefen som personlig tränare och Älskade assistent.
Genom åren har Jan och jag samarbetat på olika sätt. Det är alltid lika inspirerande att samtala med Jan – ibland på en parkbänk i Göteborg, ibland under en havsnära promenad på Gotland.

 

För flera år sedan var Jan gästbloggare här och nu är det verkligen dags igen. Äntligen måndag! brukar Jan ofta utbrista. Så vad kan vara lämpligare än i morgon, måndag den 1 juni? Då ger jag ordet till Jan Blomström som min gästbloggare.

 

.

Var inte rädd
Skrivet av

 

 

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

 

Minns ni Erik Blomberg? Eller kanske har ni aldrig mött honom? En del författare går ur tiden fort och ljudlöst. Men jag tror ändå att vi är många som har denna dikten och andra av Erik Blomberg lagrade i våra hjärtan. Har jag rätt eller fel?

Längs vägen – världen 72 haiku av Kerstin Park
Skrivet av

 

Kerstin Park. Foto: Benny Tornefalk

”När inget mer finns att ta bort är haikun färdig, för den som vill läsa, ta emot och tolka.”

 

sommarsolstånd
hur kort
är livet

 

Citatet ovan är hämtat ur baksidestexten i Kerstin Parks nya diktsamling, Längs vägen – världen 72 haiku. Det är en komprimerad diktsamling både till språk och form. För mig är den vacker och den försätter mig i ett kontemplativt och reflekterande tillstånd. Jag mötte Kerstin på skrivarkurs (Susanna Alakoski och Mats Söderlund på Skurups Folkhögskola) sommaren 2018. Då fick vi kursdeltagare ta del av Kerstins pågående haikuarbete och för ett par månader sedan kom slutresultatet. Det är så fint att få följa andra författares skrivprocesser!

 

Haikupoesi i Trädgårdsföreningen



Jag tog med mig boken till Trädgårdsföreningen i Göteborg. 72 Haiku passar i den underbara blomningstiden. Eller hur?

 

 

 

 

första frosten
för varje brandgult nypon
en doft har blommat ut

 

Jag blir haikusugen. Gissar att jag skulle kunna bli besatt av att vrida ut den sista droppen för att få behålla den allra innersta kärnans kärna. För att sedan lämna över till läsaren. Läsaren som gör de få orden till sina, broderar ut, tänker vidare utifrån sig och sitt. Framför mig ser jag hur haikudikter fladdrar runt och viskar i våra öron: vi har något gemensamt vi människor, vårt gemensamma ser bara olika ut.

 

Tack Kerstin Park!

 

frasar fram
på ärvda skidor
någon har spårat
 

 

Baksidestext Längs vägen – världen 72 haiku

 

Välkommen Johan van Berlekom, ordet är ditt
Skrivet av

 

Johan B. van Berlekom

 

Plötsligt händer det! Min man Johan van Berlekom tackade ja till att gästblogga. De senaste åren har han ägnat åt att resa i Europa. Ensam eller tillsammans med sin vän, barndomskamrat och kusin från Holland har han betat av de flesta resmål och de flesta konstmuséer han drömt om att komma till. Väl hemma har han sorterat alla sina fina foton och återupplevt resorna gång på gång.

Hans verktyg har varit stor i-pad och en dator har han inte haft på länge. Senast var en pc. Häromdagen köpte han en mac och jag är hans installatör och lärare. Som säkert fler än vi upplevt, kan omställningen vara klurig och frustrerande. Men just nu har vi ju gott om tid att överstiga alla höga hinder som uppstår.

Nu ska han börja skriva mer. Och idag är han min gästbloggare. Välkommen Johan, ordet är ditt.

 

Anteckningar från en ofrivillig exil.

Idag börjar min dagbok. Inspirationen till titeln på denna dagbok kommer från Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”.
Just nu sitter vi sedan snart 3 månader i karantän p.g.a. Coronapandemin eller som fackfolket säger Covid 19.

2007 lärde vi oss nyordet tsunami och nu är det alltså dags för pandemi. Och då för tre månader sen visste vi knappt att det finns en statsepidemiolog och vad hen sysslade med och ännu mindre vem de var. Nu vet vi bättre.

Vi har dessutom lärt oss en del annat nytt som vem som är äldre eller t.o.m. äldre äldre. Jag ligger i gränszonen till det senare! Plötsligt rycker livets sista del närmare. Att tillhöra gruppen äldre medför beröringsförbud, inga kramar utanför bostaden, restriktiva besök i affärer (ta hjälp av grannar, barn eller andra om du har några), och muséer, biografer, teatrar, evenemang av allehanda slag,  glöm dem! För min del ingår ju även simhallen. Men jag FÅR cykla, promenera, träffa människor utomhus (det är t.o.m. rekommenderat) men kom ihåg minst 1,5 meters lucka till medmänniskorna.
Hur länge skall detta hålla på???

Avslutar med en bild från ett av mina resmål förra året. Ön Sylt västerut i norra Tyskland.

 

Sylt, Schleswig-Holstein Tyskland

Kill my darlings, plocka fram modet
Skrivet av

 

Min bokhylla

 

jag tycker inte om honom. oengagerad
nitton timmar har vi pratat
han säger: vi borde prata om din kropp
jag nickar men han vill inte prata om min kropp
han säger: vill du ha en kvinnlig terapeut istället?

min kropp skriker efter kontakt
han pratar om mig
han pratar till mig
han pratar över mig

om min kropp

erbjuder mig att någon annan ska prata om min kropp. med mig
han ser trött ut

jag vill inte prata om min kropp
jag vill möta den

jag betalar för nitton timmar
stänger dörren och går

 

Detta var flera år sedan och mycket har hänt utanför mig och inuti mig. Om jag vågar kommer min nästa bok handla om vad flera års kroppspsykoterapi betytt för mig och vad det betytt för mitt skrivande. Om hur min kropp och mitt skrivande är inflätade i varandra. Utkastet har jag. Så egentligen är det bara att sätta ihop det, kill my darlings, redigera. OCH plocka fram mitt mod.

Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet
Skrivet av

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Ett stråk av längtan
Skrivet av

 

 

Skriva är deras liv. Medan de lever sina dagar samlar de på ord. Låter fantasin bygga berättelser, plockar in diktens rytm i sina kroppar. De skriver för att förstå. De skriver för att stå ut, de skriver för att lugna sig. Ibland driver glädjen, ibland drivet sorgen, ibland lekfullheten. Nästan alltid ett stråk av längtan.

De redigerar manus, de tar emot kritik och de ändrar. Oförtröttligt håller de på. Skickar manus till förlag, refuseras, deppar ihop och börjar om. En del skålar för framgången. En del misströstar. Andra åter finner glädje i att skriva för sig själv och sina närmaste. Alla fortsätter.

Det finns många bland mina vänner som lever så. En del möter jag fysiskt, andra på nätet. Gemensam nämnare är skrivandet som drift. Orden står för en kraft med olika riktning. De är en livsviktig byggsten hos oss som måste skriva. Jag tänker ofta på alla dessa texter som finns omkring oss och på litteraturens kraft när vi lyckas beröra varandra.

Nu vill jag blåsa liv i gästbloggande. Låta er som söker upp min blogg också få ta del av andra skrivande människors rader.  Håll utkik!

 

 

Att vara en beroendepersonlighet
Skrivet av

 

Bitte Jernberg och jag på Bokmässan 2010

 

Vissa människor kan begränsa sig. De hakar inte upp sig, de gör aldrig någonting för mycket eller för lite. Jag är inte en sådan människa.

2008 gav jag ut min första bok, Vad jag sett och med mitt röda hjärta känt. I den finns en dagboksanteckning från 2002:

 

Jag äter och jag äter.
Jag äter inte onyttigheter.
Jo, jag det gör jag.
Och lite mer.
Kola, choklad, kex, kakor, glass.
Inga pepparkakor äter jag.
Jo, en.
Nej, två.
Fyra, sex, tretton …
Och mera glass.
Det är destruktivt att äta , nej vräka i sig sådant som kroppen inte mår bra av.
Åta tröstar. Dämpar oro. Stillar tomhet.
Jag är rädd.
Många nätter delar jag säng med döden.
Jag är rädd för sjukdom i min familj.
Farliga sjukdomar, mina barn.
Trafikolyckor.
Våld.
Allra mest döden i sängen.
Somna levande, vakna död.
Inte vakna alls. Inte få vara med.
Hjärnblödning.
Jag sover med döden i sängen, många nätter.
Döden stör nattsömnen.
Jag måste inte, trots döden, äta.
Pepparkakor, sega nappar, glass en masse, kakor och kex.
Måste inte

Jag älskar vara nära kroppen.
En frisk och lycklig kropp.
Jag kan det. Självklart kan jag.
Och jag vill.
Men emellanåt glömmer jag bort.
Ibland är emellanåt, ofta.
Ibland är emellanåt, jämt.
Men jag kan, om och när jag vill.

På grund av min bristande förmåga att sätta gränser och säga stopp, även när det är mycket viktigt fattade jag beslutet att aldrig mer dricka alkohol. Min man Johan och jag tog beslutet tillsammans sommaren 1979. Det var ett av mitt livs allra viktigaste beslut.

 

Bokmässan 2010

 

Snart ska jag skriva om något annat
Skrivet av

 

Vet inte om bilden har med texten att göra?

 

Snart ska jag skriva om annat än det som beseglar mig just nu. Jag lovar!

Men först detta. Världens tillstånd delar in oss i grupper. I alla fall gör vi i Sverge det. Vi tillhör de yngre friska, de yngre sköra, de äldre, de äldre-äldre, de överviktiga, barnen, de smittade, de intensivvårdade … grupper i oändlighet. Och vi talar om ensamhet, om depressioner, om hur vi får mat, om vad vi får göra och inte får göra. En del skapar egna regler både åt sig själva och andra. Skarpare regler mot sig själv än Folkhälsomyndighetens, tror jag kan skapa eskalerande rädsla. Skarpare regler mot andra, kan skapa aggressioner där grupper ställs mot grupper. Samtidigt vill jag så gärna acceptera att vi tänker och handlar olika. Vi är ju olika även om vi sitter i samma båt.

 

I en mapp hittade jag osorterade tankar och intryck som jag tecknade ner för några veckor sedan:

70 + ska stängas in tills vaccinet kommer

när råttor stängs in för länge bits de

jag måste ha mina andningshål annars kan jag bli irriterad på min fru

varje morgon tar jag bilen ut i skogen och lyssnar på fåglarna

7000 barn dog av andra sjukdomar i onödan på grund av ebolan, det är likadant nu

jag bävar för alla gamla som måste dö ensamma

att titta en människa i ögonen som får mer än maximal extra syresättning och ändå inte får luft, att se den blicken

jag bor med mamma och små syskon i en liten lägenhet, kontakt går inte att undvika, men jag gör så gott jag kan, jag tvättar händerna noga, det förespråkar vår religion

var är balansen mellan en nedstängd värld och sjukdomsjakten

får vi, två friska systrar gå bredvid vår 94-åriga pappa på en liten promenad med två meters avstånd från honom, vore det inte bättre för hans hälsa än att bara sitta inne?

ni har nog rätt i det, men svaret är nej, reglerna tillåter inte det

i Frankrike finns berg av skyddsutrustningslager som inte få transporteras ut ur landet

mitt barnbarn fyllde 7 nyss, får jag inte se henne förrän hon fyllt 8

jag längtar efter en åttaårig pojkfot, jag brukar hålla i den ibland

vi gör scheman och vi gör listor och vi står ut

vi facetimar och skypar och svär över tekniken

tre läkare i respirator, snaran dras åt

 

Detta var röster från olika håll Och de pågår och pågår. Men sedan, plötsligt är allt över.
Nu är jag sugen på att bjuda in gästbloggare igen. Hoppas de kommer snart!

 

Vet inte om bilden har med texten att göra?

Fråga 64
Skrivet av

 

Glädjeämne idag

 

”Varför blir vi så stressade?” Det är den 64:e frågan i Bodil Jönssons bok som heter Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor? I boken ger hon ett kort och ett långt svar på varje fråga. Det korta svaret på ”Varför blir vi så stressade?” är: ”För att vi är så konstruerade att påfrestningar ger stress. På gott och ont.”

I morse när jag vaknade kände jag mig stressad redan från början. Hur skulle jag hinna allt jag vill göra den här dagen? Allt jag vill, allt jag lovat och allt jag borde göra? Men vad är det som är så viktigt att hinna när jag har en dag på mig, en vecka, en månad, flera månader. Kanske inte bara resten av våren utan också sommaren. Och hösten, hur blir det med den?

Denna dag består av telefonsamtal med närstående, zoomsamtal med värdefull vän, långpromenad, dagboksskrivande, bloggskrivande, baguettebak, en första titt på ett mycket vackert barn, fem dagar gammalt, självklart på avstånd, men ändå live. Och så är det tvätten och solen och tv-programman. Och lite till … hur ska jag hinna.

Jag funderade på det där. Varför låter jag mig bli stressad? Inga säkra svar, bara öppna frågor. Är det för att jag är så mån om att fylla mina dagar med meningsfulla saker för ett inte meningslösheten ska ta överhand? Eller är det för att hela min kropp är, sedan tiden då jag arbetade hårt, så van vid att känna sig stressad, så att det blivit ett normaltillstånd? Eller är det för att jag börjar bli gammal och att allting just därför går så långsamt att tre olika saker på en dag ger en känsla av att ”det kör ihop sig”? Kanske är det en blandning av alltihop.

Eller hänger min stress just idag, mitt i coronatid,  ihop med vad Bodil Jönsson säger: ”Vi är konstruerade så att påfrestningar ger stress.”

Och det är en påfrestning att dagligen påminnas om att man är äldre- äldre, det är en påfrestning att inte veta om, vad och när. Det frestar på, men det går. Jag föredrar lite stress framför uppgiven likgiltighet.

Dessutom njuter jag varje dag av små glädjeämnen som i sin litenhet växer till storheter jämfört med många andra människors livsvillkor.

 

Glädjeämne idag.