Skrivandets klåda – Rigmor Tjerngren har ordet

 

Rigmor Tjerngren

 

Så här presenterade jag RIGMOR TJERNGREN för fyra år sedan. Sedan dess har det hänt mycket med hennes skrivande. Varsågod Rigmor Tjerngren, ordet är ditt:

För att ta mig igenom timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och försöka få en bild av vad som hänt och varför, skrev jag dokumentärromanen Brinna för mycket – en roman om en människas sönderfall, som handlar om min mobbningshistoria på min arbetsplats.

Egentligen började tanken gro redan under den andra skrivarkursen i Ystad. Jag hade med mig ett nästan färdigskrivet manus, vilket senare blev romanen Agnes och Helga – en berättelse om passion och som Susanna Alakoski, min handledare, bedömde vara färdigt för utgivning.
Jag behövde alltså ett nytt projekt.
Det bara kom. Färdigformulerat i huvudet. Tre månader skrev jag. Storyn fanns, minnena skavde och smärtade, men jag skrev.
Kanske fick jag distans, kanske blev det en form av terapi, men klokare blev jag inte. Varför detta hände mig.
Det hela förde dock med sig, att jag bildade en förening mot vuxenmobbning i arbetslivet, OMM, Organisation Mot Mobbning, blev dess ordförande och skrev ett fyrtiotal artiklar i dagspressen i detta ämne.
För skriva måste jag.
Jag fick många nya vänner, alla drabbade av samma trauma som jag. Detta gigantiska samhällsproblem som varje år orsakar drygt 300 självmord och där över 400 000 varje dag går till sina arbeten för att utsättas för kränkande särbehandling.
För att inte tala om vad det kostar samhället.
Drygt 70 miljarder om året.
Jag skrev en roman till. Om den relativt okända psykiatriska diagnosen Dysmorfofobi, som jag själv är drabbad av: Spegelälskaren.

 

Tror att vi som skriver, hela tiden skriver om oss själva i olika förklädnader. Våra ord, meningar och uttryck präglas av våra yttre och inre strider, vår uppväxt, våra gener och de erfarenheter vi gör. Konstnären målar tavlor utifrån de bilder som formas i huvudet, skådespelaren kryper in i andra roller, kanske för att slippa spela sig själv för ett tag, skulptören formar sitt liv med lera.
Andra väljer arbete och hobbys utifrån sina livsperspektiv.

Vi skriver och skriver av oss. Det är en klåda, ett kliande behov som måste tillfredsställas. Det pockar på. Det vill ut. Vi får abstinens om vi inte skriver. Vi klottrar, mejlar, bloggar, tänker i ord, fraser och bilder, om vi inte genast kan skriva ner det. Vi måste få ur oss något till varje pris.

Det värsta är att inte ha något skrivprojekt. Man kan gå ner sig i en depression för mindre. Just därför kunde jag ta mig upp ur brunnen, när jag kom på, att jag skulle skriva en trilogi.
Brinna för mycket skulle vara den första delen.
Nu är andra delen på gång med arbetsnamnet Askkroppen. Njuter av att jag har allt redigeringsarbete kvar och även slutet. Sedan kan jag pynta texten.
Härliga tider.
Den tredje delen, Konsten att lyfta, är ännu så länge inkapslad i hjärnvindlingarna.
Efter den är det dags att krypa ner i brunnen igen, tills jag hittat nästa projekt…

Rigmor Tjerngren

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *