Vet inte om bilden har med texten att göra?
Snart ska jag skriva om annat än det som beseglar mig just nu. Jag lovar!
Men först detta. Världens tillstånd delar in oss i grupper. I alla fall gör vi i Sverge det. Vi tillhör de yngre friska, de yngre sköra, de äldre, de äldre-äldre, de överviktiga, barnen, de smittade, de intensivvårdade … grupper i oändlighet. Och vi talar om ensamhet, om depressioner, om hur vi får mat, om vad vi får göra och inte får göra. En del skapar egna regler både åt sig själva och andra. Skarpare regler mot sig själv än Folkhälsomyndighetens, tror jag kan skapa eskalerande rädsla. Skarpare regler mot andra, kan skapa aggressioner där grupper ställs mot grupper. Samtidigt vill jag så gärna acceptera att vi tänker och handlar olika. Vi är ju olika även om vi sitter i samma båt.
I en mapp hittade jag osorterade tankar och intryck som jag tecknade ner för några veckor sedan:
70 + ska stängas in tills vaccinet kommer
när råttor stängs in för länge bits de
jag måste ha mina andningshål annars kan jag bli irriterad på min fru
varje morgon tar jag bilen ut i skogen och lyssnar på fåglarna
7000 barn dog av andra sjukdomar i onödan på grund av ebolan, det är likadant nu
jag bävar för alla gamla som måste dö ensamma
att titta en människa i ögonen som får mer än maximal extra syresättning och ändå inte får luft, att se den blicken
jag bor med mamma och små syskon i en liten lägenhet, kontakt går inte att undvika, men jag gör så gott jag kan, jag tvättar händerna noga, det förespråkar vår religion
var är balansen mellan en nedstängd värld och sjukdomsjakten
får vi, två friska systrar gå bredvid vår 94-åriga pappa på en liten promenad med två meters avstånd från honom, vore det inte bättre för hans hälsa än att bara sitta inne?
ni har nog rätt i det, men svaret är nej, reglerna tillåter inte det
i Frankrike finns berg av skyddsutrustningslager som inte få transporteras ut ur landet
mitt barnbarn fyllde 7 nyss, får jag inte se henne förrän hon fyllt 8
jag längtar efter en åttaårig pojkfot, jag brukar hålla i den ibland
vi gör scheman och vi gör listor och vi står ut
vi facetimar och skypar och svär över tekniken
tre läkare i respirator, snaran dras åt
Detta var röster från olika håll Och de pågår och pågår. Men sedan, plötsligt är allt över.
Nu är jag sugen på att bjuda in gästbloggare igen. Hoppas de kommer snart!
Vet inte om bilden har med texten att göra?
Lämna ett svar